perolarssextiotal

 

Orden från Lars när vi för några år sedan diskuterade bloggen klingar fortfarande: - Vi ska inte skriva så många runor. De är så tråkiga.

 

Javisst. Detta med död rimmar ju så illa med vår livsbejakande, optimistiska musik. Rocken ger inte utrymme för filosoferande kring livet och döden. Som skribent blir man också lite nedtryckt av allvar när man skall hylla en bortgången artist. En motsatt känsla som när man skriver om en favoritlåt eller –artist. Då handlar det om att förmedla den glädje man känner.

 

Men det vore så klart tjänstefel om inte denna blogg uppmärksammar ett av inte bara sextiotalets utan hela musikhistoriens största namn när hon lämnar jordelivet. När vi hörde Aretha första gången slogs vi direkt av inlevelsen och den kraftfulla energin i rösten som förstärktes av det eminenta kompet hon hade bakom sig. Skoldansens golv fylldes när hennes musik spelades.

 

Det är självklart att här länka till hennes främsta varumärkesmelodi, Otis Reddings låt som hon gjorde till en signatur för kvinnors kamp långt innan begrepp som jämställhet, för att inte tala om feminism, var på mångas munnar. Här en länk till Respect med snyggt bildgalleri.

 

https://www.youtube.com/watch?v=6FOUqQt3Kg0

 

Ni som läser denna blogg känner hennes historia. Hur hon växte upp med en berömd baptistpastor till pappa som var vän med Martin Luther King och, liksom så många andra svarta artister, lärde sig sjunga i kyrkan. Hur hon fick skivkontrakt genom den legendariska John Hammond. Men perioden på CBS fungerade inte. Efter sex år och nio LP gick hon över till Atlantic Records. I januari 1967 spelade hon in Carole Kings ‘I Never Loved a Man (the Way I Loved You)’. De rutinerade studiomusikerna var så imponerade att de tog upp en samfälld applåd.

 

https://www.youtube.com/watch?v=waS0rKeuzg8

 

Låten kom på topp-tio och blev startskottet för en räcka läckra soul-hits. Här länkar till tre tunga pärlor:  Goffin-Kings ’A Natural Woman (You Make Me Feel Like)’, ’Think’ (en egen komposition) och ’I Say a Little Prayer’.

 

https://www.youtube.com/watch?v=dEWuAcMWDLY

https://www.youtube.com/watch?v=hsL9UL9qbv8

https://www.youtube.com/watch?v=KtBbyglq37E

 

Snart var hon etablerad som ”Lady Soul”, vilket även var titeln på hennes bästa LP. Hon var 1968 omslagsfeature i Time Magazine, den andra svarta kvinnan någonsin. Samma år sjöng hon nationalsången på det demokratiska partiets konvent inför presidentvalet.

 

Även sedan 60-talets soulvåg övergått i 70-talet fortsatte hon att göra hits. Men, ärligt talat, det är inte enbart för att respektera denna bloggs tidsfokus de utelämnas här. I min värld står de i skuggan av hennes suveräna sextiotalsproduktion. Men att Aretha Franklin länge, länge kommer att behålla epitetet The Queen of Soul med ohotad överlägsenhet har naturligtvis också att göra med hennes samlade produktion. Men också med att hon så tydligt utstrålade ett starkt självförtroende, hon stod upp på ett sätt som gjorde henne till en ledargestalt för både kvinnor och färgades rättigheter utan att hålla upp plakat med politiska slagord.

 

När tidskriften Mojo i sitt oktobernummer 1998 lät ett stort antal artister lista världshistoriens bästa vokalister kom Aretha Franklin överlägset etta, före Frank Sinatra på andraplatsen. 10 år senare kom hon etta när amerikanska tidningen Rolling Stone gjorde en motsvarande lista. 

 

Soulens drottning är död men hennes arv kommer att leva långt efter det att vi som läser denna blogg också lämnat detta jordeliv.

Per