perolarssextiotal

Sextiotalet var omvälvningarnas decennium, inte minst för kvinnorollen. Det gick undan från femtiotalets underkjolsstinna timglasklänningar och Doris Day till ålskinn och Diana Ross. Att säga att musiken var orsak till detta är naturligtvis fel, det var istället samhällsutvecklingen som påverkade musiken om min gamla grundkurs i Marxism inte har fel (och det har den inte i detta fall). Att sedan det blev ett samspel mellan materiella faktorer och den ideologiska överbyggnaden … Oj. Ursäkta mig för denna utvikning. Min poäng är egentligen bara den att samhällsförändringen återspeglades i musiken som i sin tur påskyndade utvecklingen som i detta fall rörde kvinnorollens förändring från hemmafruideal till självständig. Från sedesam oskuld till en sexig tuff brud i lyxförpackning gick resan snabbt till mångas förvåning. Exemplen är otaliga:

Flickor kunde nu öppet attraheras av ”bad boys” som i ”Leader of the pack” och tuffa och utmanande mammor kunde läsa lusen av hycklande skolstyrelser i ”Harper Valley P.T.A.” och öppet – om än lite ängsligt – redovisa att sex utanför äktenskapet är ok som i ”Will you still love me tomorrow”. Mycket handlade om den sexuella frigörelsen och rätten till frihet och oberoende.

Så, åter till den box som jag hämtar inspiration till ur och som jag presenterade i mitt senaste inlägg. Här finns naturligtvis också låtar som på ett eller annat sätt återspeglar utvecklingen.

Mer känd med The Beatles är denna dock en Shirelles-låt där sångerskan ogenerat tillstår att hon är helt upptagen av tankar på gossar. Sådant tillstod fina femtiotalsflickor inte gärna.

https://www.youtube.com/watch?v=adSP9LVdTpQ

Samma grupp tvekade inte heller inför mer socialrealistiska texter som denna i vilken de kärleksfullt beskriver en älskad – om än reformerad – gängmedlem.

https://www.youtube.com/watch?v=ZK1-u0yHNSU

Rätten att få välja pojkvän själv oavsett vad föräldrarna tycker och tänker är en del av frigörelseprocessen, även om gossen är en ”bad boy”. Carole King beskriver hur det kan vara.

 https://www.youtube.com/watch?v=6QJvMnyd6B8

Men det var inte bara i texterna som den förändrade tidsandan avspeglade sig. Fräcka och sexiga attityder på scen och utmanande röster hörde också till. Ett av de tidigare banden, Goldie and the Gingerbreads blev tidigt ryktbara för sin – med tidens mått mätt – utmanade attityd och sångerskans Genya Ravans alltför ”svarta” röst.

https://www.youtube.com/watch?v=1zejXw_YjKM

”We´ve got the same things on our minds as you boys do”, Yeah, Yeah, Yeah!”. Tydligare kan det väl inte sägas? ”The Pin-Ups” gör slutligt och sist upp med femtiotalet och säger som det är. Till mångas fasa.

https://www.youtube.com/watch?v=1J36Kpla9Ns

Lars.