perolarssextiotal

Det har också sina positiva sidor med att fylla år. Presenter blir ibland mer än lovligt lyckade, särskilt om givaren känner till ens tycke och smak. Polaren Per känner till min böjelse för tjejgrupper och kvinnliga artister vilket resulterade i en gåva bestående av en box med just denna kategori artister från sextiotalet. Tack igen, Per.

Boxen heter ”Girl group sounds. Lost and found” och innehåller, förutom en tjock booklet, 4 cd späckade med just förlorat och hittat. Mycket förlorat faktiskt och få, om än några, av de mest spelade hitsen. Symboliskt (?) är boxen förpackad i något som närmast påminner om en hattask. Självklart kommer jag att för bloggens räkning ösa ur denna rika källa och jag inleder idag med ett första inlägg som jag helt enkelt kallat ”Personliga favoriter”. Åtminstone två till blir det och då ett med temat ”Tuffa brudar, ofta i lyxförpackning” och ett med temat ”De som aldrig slog igenom men borde ha gjort det”. Sedan får vi se.

Tjejgrupperna och de kvinnliga artisterna – i popversionen – dök tidigt upp i det glapp som brukar kallas ”rockens död” i decennieskiftet mellan 50- och 60-tal. Elvis gjorde lumpen, Chucken råkade i klammeri med rättvisan, Little Richard drabbades av religiös övertygelse, Payola-skandalen briserade och förslås - flygolyckan. De mer hårdföra rockarna ersattes av alla de Billiesar, Rickiesar och Bobbiesar som vi minns som den ganska slätstrukna och välkammade kategori som för en stund fyllde ut det tillfälliga halvhaltet i rockhistoriens marsch. Men redan tidigt dök de nya fräckare och poppigare tjejerna upp som lämnat Doris Day långt bakom sig.

I boxen ser man att det fanns många svarta artister. Jag tror man ska tacka Tamla för det. En ung sångerska beskrev det som att en svart tjej i Detroit kunde välja mellan barn, prostitution eller att bli sångerska. För många blev valet, av förståeliga skäl, enkelt och mer eller mindre talangfulla wannabees strömmade till producenterna. I England var kanske tillvaron för en vit lågutbildad arbetarklassflicka inte riktigt lika hårt, men karriärmöjligheterna utanför den växande populärkulturen var magra i ett arbetarklassområde i en industristad på dekis i ett UK som fortfarande led av sviterna av kriget. När jag skriver detta så inser jag att det finns vissa likheter mellan då och nu, minus den framtidstro som präglade sextiotalet.

Nåja, favoriter talade jag om. Här kommer några. Favoritskapet handlar både om artist och/eller låt. De lexikala uppgifterna lämnar jag denna gång därhän, det handlar ju ytterst om smak, i detta fall min egen.

Denna Goffin/King-låt älskar jag högt och rent och det har knappast gjorts en enda dålig inspelning av den, men i min värld gör Maxine den vassaste. Shirelles version är ju originalet, men här har man tonat ner gitarrerna och maracas vilket, tillsammans med Maxines röst som är klar som en höstmorgon i Hyde Park, gör hennes tolkning till den perfekta soulversionen (förlåt Aretha).

https://www.youtube.com/watch?v=JXokD5qOcMw

Jackie DeShannon som artist upptäckte jag tidigt, trots att hon mest skar lagrar som låtleverantör till andra artister och hon står fortfarande mitt hjärta och öra nära. Hon var ursprungligen ganska ren country innan hon växlade till popen och blev en musikers musiker. Låten nedan är en förtjusande efterskrift till hennes affär med Jimmy Page. Inledning med ringande gitarrer sätter tonen.  

https://www.youtube.com/watch?v=ZfYjMF0WSEo

Bessie Banks var bara månader före Moody Blues med sin inspelning av ytterligare en av mina topp tio låtar från det gyllene decenniet. Moody gjorde den till en proggpoplåt av bästa märke medan Bessie smeker fram den till en soft soulballad. Det känns som två helt olika låtar, men lika bra!

https://www.youtube.com/watch?v=PZkC8tlOcEk

För att detta inlägg inte ska bli på tok för långt så knyter jag ihop säcken här. Och snöret jag knyter med är ytterligare en favoritlåt som jag först hörde med Linda Ronstadt och som fastnade direkt. Denna version med Dee Dee Warwick (Yepp, syster) känns mer soul och mindre pop än Lindas version och det blir den inte sämre av. Upploppet på låten är magiskt men faden är lite tidig. Hade gärna hört mer.

https://www.youtube.com/watch?v=Rf8eaiZP1QQ

Lars