perolarssextiotal

Jahapp, då har man gjort en ny sorteringsrunda i skivbackarna, denna gång bland singlarna. Och visst dök där upp ett bortglömt guldkorn igen och jag menar verkligen bortglömt i alla avseenden. Jag har verkligen ingen aning om hur den har hamnat i min samling, något som är riktigt märkligt eftersom jag nästan med samtliga objekt kan påminna mig hur och när jag kom över det. Det är en singel med en grupp som hette The Gants, ett sydstatsband som emellertid inte på något sätt låter som ett sådant. Snarare låter det som något som sköljts upp på stranden i samband med den brittiska invasionen och med en smula Byrds i klangen.

Jag har alltid hållit Pretty Things version av Diddelys dänga ”Roadrunner” som den bästa, men nu, efter ett antal omlyssningar, har jag låtit Gants putta ner de söta sakerna från denna förstaplats. Den är deras debutsingel och har ett rejält tryck och mycket snygga gitarrer som får ligga långt fram. När du lyssnar så förstår du kanske min kommentar om Byrds ovan för visst känns klangbilden igen? Tungt och bra och hittills bästa versionen och med de så viktiga basgångarna only to die for. Döm själv men dra på ljudet ordentligt annars kommer den inte till sin rätt.

https://www.youtube.com/watch?v=6H-8ULnKCWs

Jag måste tillstå att jag inte vetat ett smack om gruppen men efter lite efterforskningar kom jag fram till att de, likt så många andra grupper, båda hade tidigare namn och alltfler utbyten av medlemmar medan tiden gick. Den ursprungliga sättningen bestod av Sid Herring, Johnny Freeman, Vince Montgomery och Don Woods. De flesta av dem läste antingen på high school eller college och trots en lovande start på karriären, bland annat som förband till Animals, ville de inte släppa skolambitionerna och det var ett av skälen till att de inte blev större än de blev. Vägspringaren var också den enda låt som nådde topp hundra i USA. Men baksidan på den framgångsrika singeln är också intressant inte minst man får ett kvitto på att Sid (som skrivit låten) var en stor beundrare av Beatles. För visst hör man tidiga Beatles-klanger? Och lite ”Trains and boats and planes” i introt?

https://www.youtube.com/watch?v=bp5aGfqI7Us 

Deras sista singel blev också skriven av Sid med samma mjuka anslag som en Beatles-ballad. Det sägs att Sid ansträngde sig för att låta som John Lennon men jag tycker nog han ligger närmare Peter Noone i Hermans (också utseendemässigt). Låten heter ”Another chance” vilket låter som något som gruppen nog förtjänat. Den hade onekligen potential och man kan undra hur långt de hade kunnat gå. I vart fall tekniskt skickliga och väl producerade. Här kommer en andra chans med en tilltalande Mersey-sound.

 https://www.youtube.com/watch?v=X_D2UT_SPXs

Som sydstatspop, de kom från Mississippi, så är de väl inte så karaktäristiska, men de förtjänar verkligen bättre än att bli bortglömda i en skivback.

Lars