perolarssextiotal

På bloggen har vi i olika inlägg uppmärksammat att 1967 var ett speciellt musikår. Det var då "pop och rock blev konst och kultur" för att citera en skribent. Sgt. Pepper-LPn markerade att något nytt var på gång. LP-skivan blev viktigare.

Men när allt kommer omkring är det ju ändå låten det handlar om, LÅTEN. Så: vilken var bästa låt detta speciella år? För första gången på länge möts vi två i en s.k. duell.

Per först:

När Lars o jag bestämde duellens ämne kunde jag inte ana hur enkelt det var att utse 1967 års bästa låt. För många år sedan gjorde jag i huvudet (när jag ville somna men hjärnan fordrade lite gymnastik) en grundlig genomgång av Beatles 210 låtar. Med visst möda blev det en topp-tio. Men ettan kändes given när jag väl hade bestämt mig.

Innan John hade fått klart den underbara texten till 'In my Life' hade han börjat med att lista platser i barndomen Liverpool. Där fanns Penny Lane, egentligen en gata men många uppfattar det som ett område. Paul utvecklade det till en betraktelse där han minns hållplatsen där han bytte buss för att komma hem till John. Jodå, det fanns banker, frisörsalong, brandstation etc. på Penny Lane då.

Men kvar finns den underbara låten.

https://www.youtube.com/watch?v=S-rB0pHI9fU 

Vi vet att arbetet med låten tillsammans med When I´m 64 och Strawberry Fields Forever inledde den halvårsprocess som ledde till Stg Pepper men den rycktes ut för att skivbolaget behövde en singel. Penny Lane och Strawberry Fields förblir den bästa singel som någonsin släppts. Den står så självständigt stark att jag inte alls håller med om att låtarna skulle varit med på LPn.

Penny Lane är Beatles bästa låt och den bästa året 1967. Melodin, det genomarbetade arret, trumpetsolot, ja ALLT är perfekt i detta mästerverk!

Per

Kanske var 1967 ett dåligt val av duell-år eftersom valen kanske blev för självklara. Jag hamnar alltså på samma 7-tummare som Per men väljer den andra A-sidan, Strawberry fields forever. Låtarna är sinsemellan musikaliskt helt olika, men tematiskt lika – barndomsnostalgin. I Pauls Penny Lane eftersträvade han det okomplicerade och det ”rena” soundet som skulle spegla hans kristallklara minnen och var minst sagt aktiv i produktionen vilket bland annat tog sig uttryck att han insisterade på de piccolotrumpeter som är så betydelsefulla.

Johns inställning var – som så ofta vid denna tid – en smula indifferent till produktionsarbetet och överlämnade gladeligen det mesta av detta arbete till George Martin. Denne underbetalde vingårdsarbetare lade som vanligt ner ett hästjobb och mejslade ut två versioner som han underställde John för bedömning. John var fortfarande för lat för att besluta sig och till slut slog Martin helt enkelt ihop de två versionerna så det rör sig egentligen om två olika versioner, vilket godkändes av John.

Johns låt saknar Pauls exakthet i minnesbilderna men har en drömskhet som gör minnesbilderna vaga med stämningen tydlig. Låten avslutas – när man tror den slutat – med en flöjtkavalkad (sic) som förebådade avslutningen av Sgt. Pepper.

Trots att låtarna i princip är enskilda verk så presenterades de på vanlig sätt som samarbeten.  I viss mån var de det också – Paul spelar mellotronen på Johns låt.

Mitt val blir det drömska. Lite mer spännande än Pauls lite mer traditionella.

https://www.youtube.com/watch?v=8UQK-UcRezE

Lars