perolarssextiotal

Låt mig också genast säga att Per är min vän och första ledet i perolars som är upphovsduon till denna blogg. Det gör förstås att frågan om åtminstone delikatessjäv kan ställas när jag nu försöker mig på en recension av Pers bok ”Rockmusikens historia under 1900-talet”. Jag ska emellertid försöka vara helt saklig.

Titeln på boken är förstås i det närmaste omöjlig om man inte planerar ett verk med en omfattning motsvarande Churchills verk om andra världskriget (ungefär 5 400 sidor i sex band i min bokhylla). Pers, i detta sammanhang, blygsamma 250 sidor kräver förstås ett strikt urval och begränsad ambition. Ändå lyckas han med något märkligt – att både tillfredsställa en läsare som jag, som någon säkert skulle säga har ett nördigt intresse av 50-, 60- och 70-talens musik och en novis på området som vill skaffa sig en överblick över den myllrande musikscenen mellan 1955 och millennieskiftet. Jag kan säga det med säkerhet eftersom jag läste avsnitten om ”min” musik med god behållning även om de inte tillförde särskilt mycket i sak som jag inte kände till. Det berodde i hög grad på de personliga och lite spetsiga kommentarer som Per kryddat anrättningen med. Per väjer inte för mer drastiska omdömen, varierande från ”genialt” till ”skräp”. Den senare delen om musiken från åttiotalet och framåt läste jag också med god behållning eftersom den kompletterade ett område där min allmänbildning har avgrundsdjupa hål. Boken kan därmed tilltala både den med lite djupare intresse och den allmänintresserade som vill få en överblick över den musikaliska tidsperioden.

Boken är stramt kronologisk med både kortfattade presentationer av artister liksom sammanfattande presentationer av vissa påverkande stilar eller genrer som efterhand uppstod. Exempelvis presenteras förstås Bob Dylan som artist men också folkrocken som företeelse. Urvalet av vilka artister som platsar i en så kortfattad bok kan förstås diskuteras, men det är ju mest en fråga av smak och subjektiva bedömningar. För egen del har jag inga allvarligare invändningar mot Pers val.

Det bästa sättet att läsa boken om man som jag valt att läsa den från pärm till pärm är att som jag gjort har Spotify på. Jag har haft stor glädje av att, särskilt vad det gäller de områden där jag är mindre bevandrad, lyssna av de låtar Per hänvisar till. Bildmaterialet i boken är sparsamt vilket är bra men de ljudillustrationer Spotify erbjuder ger verkligen en extra dimension till läsningen. Förutom den trevliga helgresa genom 1900-talets andra musikaliska hälft gav mig så kommer boken i fortsättningen att platsa som ett behändigt uppslagsverk för att snabbt hämta de viktigaste tidpunkterna eller artistfakta.

Pers prosa är lättillgänglig utan att förlora i precision och den journalistiska bakgrunden avslöjar sig inte minst i det och den mångåriga research som ligger bakom boken. Populärvetenskap i dess bästa form får bli en sammanfattande kommentar.

Någon lite kritisk synpunkt har jag emellertid och det är att kompositörer och upphovsmän inte alltid får den plats de förtjänar. Ett exempel bland många är ”A teenager in love” som bara anges som insjungen av Dion and the Belmonts medan kompositörerna Doc Pomus och Mort Shuman förbigås med tystnad. Detta är inte en genomgående brist men kompenseras bara delvis av avsnitt som exempelvis det om melodisnickarna i Brill building. Men återigen – bara en anmärkning i marginalen på en utmärkt bok.

Boken är ännu bara utgiven i Pers egen regi och kan därför, i vart fall inte ännu, återfinnas i bokhandeln så det kanske kan tyckas egendomligt att recensera en bok som inte är tillgänglig. Jag kunde emellertid inte låta bli och jag vet att Per har några ex kvar för den intresserade. Kontakt kan i så fall tas på vår Facebook-sida.

Lars