perolarssextiotal

 

När jag för två veckor sedan bläddrade igenom Englandslistan  för femtio år sedan var Donovans  Mellow Yellow första nedslaget med You Tube-länk.

 

Tanken kändes ofrånkomlig: Hur kan en artist försvinna från historiens medvetande så pass mycket som Donovan faktiskt gjort? Kanske är svaret tråkigt givet: Han gjorde inte SÅ många SÅ bra låtar och LP som några andra. En trubadur ska ha längre tid i rampljuset.

 

Bob Dylans dominerande plats i musikhistorien är inget att snacka om. Leonard Cohen var ingen som en tonåring på sextiotalet föll för, han var ju ”gammal” redan då. Men han fortsatte att leverera hela livet. Några gillade Joan Baez, som i mina öron redan då lät lite för präktig, lite väl predikande. Inte så kul helt enkelt. Namn som Tom Buckley och Joni Mitchel började vi uppskatta lite senare.

 

Men Donovan slog ju på en gång. Hade den där trubadurutstrålningen som fick egentligen ganska enkla låtar att kännas starka och rätt i tiden. Ni minns genombrottet Catch the Wind, söt, kanske en tjejlåt i grabbars ögon, men vi som fingrade på våra gitarrer ville ju gärna spela den.

https://www.youtube.com/watch?v=J8hjEYTpwE8  

 

Det var faktiskt inte den låten som blev hans första hit på vår Tio-i-topp. Det var Colours som också kom 1965:

 

https://www.youtube.com/watch?v=qGXafeBeZcY 

 

Donovans tid som gitarrspelande trubadur blev kort och visst kan man säga att han  gjorde enkla låtar men att göra bra enkla låtar är bland det svåraste i popen och säg inte att ni inte gillar dom.

 

Men Donovans verkligt stora stund i pophistorien kom hösten 1966 när han toppade i USA och var tvåa i England med en klassiker i den alltmer psykodeliska stil som nu påverkade musiken. Ni har hört den och bör göra det igen,

 

https://www.youtube.com/watch?v=YsX2FhBf9nY 

 

Jimmy Page på gitarr. Donovan gav ut ett par LP som ung trubadur men det var nu som hans LP blev riktigt intressanta. Sunshine Superman blev titellåt på en härlig 33a där Season of the Witch var en stark öppning på B-sidan

 

https://www.youtube.com/watch?v=t-7cJZqvYCY 

 

Stephens Stills gjorde den här på en LP ni kanske minns. Jag tycker Donovans original är minst lika bra.

 

1967 var ju Flower-Powers stora år. Donovan släppte då en dubbel-LP som har behållit statusen som hans allra bästa. A Gift From a Flower to a Garden. Många förföriskt snygga melodier. När man hör dom idag undrar man riktigt mycket hur det kan komma sig att Donovans status i dag verkar så låg. Inledande Wear your Love Like Heaven markerar känslan av hela albumet.

 

https://www.youtube.com/watch?v=3E9ZNI8-_bE 

 

När 60-talet gick mot 70-talet och rockmusiken blev allt tyngre var det som att Donovan inte riktigt passade in även om han fortsatte att ge ut singlar och LP och prickade in några fina låtar som dock ingen lyssnade på.

 

Vi brukar inte uppmärksamma födelsedagar här på bloggen. Vi missade därför att Donovan fyllde 70 i maj förra året. Han var alltså bara 19 när han slog igenom. Han har fortsatt karriären och är fortfarande sedan 1970 gift med samma hustru.

 

Men det var på sextiotalet han satte sina, i min bok outplånliga, intryck i musikhistorien

 

Per