perolarssextiotal

Sextiotalet bjöd inte bara på konserter och skivor, det fanns också bra musik inkapslad i filmer. Kombinationen rörliga bilder och musik gjorde ofta upplevelsen starkare. Jag tänkte bjuda på några exempel på musik ur sådana filmer som gjorde stort intryck säkerligen inte bara på mig.

Självklara var förstås Elvis filmer inte minst western-filmerna. Jag var aldrig så förtjust i de mer glättiga (se exempelvis Viva Las Vegas) utan min favorit var faktiskt King Creole som var lite mörkare, eftersom den var baserad på en närmast socialrealistisk bok, ”A stone for Danny Fischer” av Harold Robbins. Eftersom jag alltid varit svag för New Orleans-blues om än här i poppigt format så blev ju saken inte sämre. Leiber/Stoller levererade som vanligt i denna coola låt, Trouble. Notera Elvis lite lealösa vänsterhand en bit in i låten som tidigt var hans signum.   

https://www.youtube.com/watch?v=zfkLnZhhoTY

Lika självklara var Beatles filmer. Naturligtvis. ”A hard days night” var väl i någon mening inte en spelfilm, snarare en blandning av en dokumentär om pojkarnas liv under Beatlemania och en musikvideo. Att den blev en omedelbar succé var och är väl ingen förvånad över. Den återfinns inte så sällan på topplistor över mest inflytelserika filmer i världen och gav inspiration exempelvis till Monkees TV-serie, MTV och kanske rent av Monty Python. Själv fann filmen inspiration bland annat i den populära komediserien ”Goons”.

https://www.youtube.com/watch?v=fG2evigIJIc

Dangdaradangdaradang! Den där gitarrslingan tar man inte miste på. Vem som komponerade låten blev föremål för en lång upphovsrättslig tvist men Vic Flick tillskrivs gitarrspelet och instrumentet sägs vara en Clifford Essex Paragon Deluxe (se bild ovan). Låten är genial eftersom den så väl fångar stämningarna i filmen och riffet kom också att återanvändas i olika actionscener och i senare filmer. Och visst låter den väldigt sextiotal med sin koppling till tidiga James Bond?

https://www.youtube.com/watch?v=E-IDfoZuQLM

En märkligt nog rätt glömd film är ”Paraplyerna i Cherbourg”. Kanske för att den var fransk. Den skiljer sig väsentligt från ovan redovisade filmer inte bara därför att den inte innehåller några renodlade popslingor utan mest bygger på fransk vistradition. Orkestrering, musik, text och storyn – allt bygger upp till pekoral av värsta slag men likt en McCartney-ballad så klarar den sig alltid med en hårsmån. Kanske därför att den just är på franska. Här rör det sig inte om en film med sånginslag utan närmast om en filmad opera. Och så bra!

https://www.youtube.com/watch?v=kLXNBu6_JNA  

Dabadabadadabada. Jag var typ 18 år när jag såg filmen och är sedan dess djupt förälskad i Anouk Aimee. Filmen kom i slutet av Nya Franska (film-) Vågen och levde högt på den enkla storyn, Lelouches regi och den perfekta castingen. Nouvelle vague kändes ibland både svårtillgänglig och pretentiös gör en Göteborgsyngling, men denna film kom som en uppenbarelse och gjorde att jag på nytt och på allvar tog mig an Godard och Truffaut. Och låten! Låten som – återigen - så perfekt fångade stämningen i filmen. Se filmen. Genast! 

https://www.youtube.com/watch?v=jsdhjOVV9rI

Lars