perolarssextiotal

-Men Chuck, den här filmen kommer att vara kvar långt efter det att du är borta, sa en förtvivlad Keith Richard till huvudpersonen till filmen  Hail! Hail!Rrock ´n´Roll, dokumentärfilmen om Chuck Berry som kom för 30 år sedan. Keith var musical director och ville flytta en förstärkare på scenen.

-Jag kommer inte att försvinna någonstans och du rör inte min förstärkare, bestämde Chucken.

Keith sade senare att jobba med Chuck Berry gav honom mer huvudvärk än ”någonsin Mick Jagger”.

 

Men nu har det oundvikliga inträffat. Dödsrunor är inte kul har Lars och jag sagt flera gånger. Men om en enda runa varit motiverad under bloggens snart 8-åriga historia är det denna.

 

Elvis Presley kan kallas rockens förste byggmästare, men det var Chuck Berry som var arkitekten. I mina föredrag om rockens historia är han given på 10-bästa-listan. Någonsin alltså. Vi tar det sammanfattat i tre punkter:

 

1.      Med sina kompositioner lärde han ut hur en rocklåt skulle vara. Melodi, ackordföljder,  rytm och gitarriff. Framförallt de tre senare, för att nu inte tala om det sista!

2.      Han var den första att skriva meningsfulla texter som vände sig till de unga som var rockmusikens första publik.

3.      Han var den förste och den mest stilbildande av alla de gitarrhjältar som passerat genom åren.

 

Om den sista punkten räcker det med två ord som kommentar: Keith Richard. Utan Chucken ingen gitarrspelande Keith, utan Keith inget Rolling Stones och utan Stones… Ja, vad hade då funnits för musik överhuvudtaget??

 

Vi som fokuserar på sextiotalsmusik kan inte komma ifrån att det knappast fanns något band då som INTE spelade en eller flera Berry-låtar. Fanns det ett sånt band undrar jag om det kan kallas sextiotalsband.

 

Det ska inte förnekas att den tidiga Rock ´n´ Rollen hade andra bra kompositörer. Little Richard och Buddy Holly lämnade båda tunga låtbidrag till musikhistorien. Men Chuck Berry gjorde ju så MÅNGA bra låtar. Att det gjordes så oerhört många covers på dem, och många lysande bra, är fullt tillräckligt betyg åt dess upphovsman.

 

Denna runa innehåller ingen levnadsteckning. Den kan ni läsa på andra ställen. Att han efter mitten av sextiotalet inte gjorde något av värde spelar ingen roll, det han gjorde innan dess talar ändå så bra för sig själv. Chuckens klammeri med rättvisan säger inget om hans musikaliska storhet.

 

Det gör istället de här fem låtarna. Det vore frestande att spela några av de många coverversioner vi hört. Beatles båda, någon av Stones många (Around and Around är min egen favorit) eller varför inte Kinks ångsvältsversion av Too Much Monkey Business.

Nej här original vars storhet kommenterar sig själva.

 

https://www.youtube.com/watch?v=EOrMg3pY7hw

Chucken skrev Roll Over Beethoven som en protest mot sin syrra som inte ville låta honom spela på pianot. En hyllning till den nya musiken.

 

https://www.youtube.com/watch?v=f0JvhqpqLKo

Around and Around var en låt som Chucken jammade fram när han och bandet lekte under en repedition. Man känner hur musiken liksom väller fram inom honom när han spelar.

 

https://www.youtube.com/watch?v=UiNDijBtt8M

I sin självbiografi skriver Chucken att han med Too Much Monkey Business ville beskriva alla dumheter en människa kunde råka ut för i vardagen. ”Jag behövde egentligen 100 verser” skriver han. Håll med om att det svänger skönt, det klarade inte Kinks!

 

https://www.youtube.com/watch?v=e65ofKU6X6A

Sweet Little Sixteen är inspirerad av en konsert med Paul Anka där Chucken såg en liten flicka med ett tjock autografblock jaga ännu en namnteckning. Kanske hans bästa melodi, rakt av plankad av Beach Boys som hade det dåliga omdömet att försöka sno inkomsterna från Back in the USA för sig själva.

 

Avslutningen är självklar

https://www.youtube.com/watch?v=ZFo8-JqzSCM

När USA sköt upp en rymdraket med budskap till eventuella civilisationer utanför vårt solsystem lade de med en inspelning av Johnny B Goode  för att visa utomjordingarna vår kultur. Bra val!

Chuck Berry blev 90 år. Ganska nära devisen Rock n´roll will never die. Håll med om det.

 

Per