perolarssextiotal

Festival-eran startade på allvar, som så mycket annat, på sextiotalet. Det fanns både etablerade jazz- och bluesfestivaler sedan tidigare men den första riktiga popfestivalen firar i år femtioårsjubileum. Jag talar förstås om Monterey som hamnat lite i skuggan av den legendariska festivalen i Woodstock två år senare. Till skillnad från Woodstock var Monterey en ren välgörenhetshistoria och artisterna tjänade inte ett öre.

Lite okänt är att bland andra Paul McCartney tillsammans med delar av Mamas and Papas låg bakom att festivalen kom till. De övertygade arrangören av ett blivande bluesevenemang att förändra temat så att den nya popmusiken skulle få ett fönster. När saken var klar började man förbereda och i förberedelserna låg bland annat att skriva en sång som skulle locka deltagare. Det blev denna snälla låt:

https://www.youtube.com/watch?v=bch1_Ep5M1s

Det låter väl idylliskt, eller hur? Men så var det inte. Det inofficiella Temat för festivalen var nästan detta inläggs rubrik, myntat av Timothy Leary. LSD var drogen på modet och omfattades välvilligt inte minst av popmusiker. Drogen var ingen nyhet men fick en popularitetshöjning under andra hälften av sextiotalet då den psykedeliska musiken inspirerade och kom att inspireras av den. Framstående musiker som John Lennon, Eric Burdon och andra tillskrev effekterna av den som stimulerande för såväl välbefinnande i allmänhet och kreativitet i synnerhet. Den satte förstås också spår i musikskapandet och ett av de mest kända exemplet är väl Jefferson Airplanes allegori över Alice i underlandet.

https://www.youtube.com/watch?v=wDnkKmOCkOY

I mitten av sextiotalet hade protesterna mot Vietnamkriget vuxit i takt med USA:s tydligare engagemang i kriget samtidigt som medborgarrättsrörelsen kom att öka sitt inflytande. Mycken musik hade sina rötter i dessa politiska rörelser och folkrocken tolkade tiden musikaliskt och i text. Protestmusikens politiska budskap parades med den drogstimulerade psykedeliska. Men ibland var det förstås bara det psykedeliska som tog plats som hos Greatful Dead som enligt ryktet var så påtända och därmed dåliga på Monterey att det är därför de inte finns med i den officiella filmen från festivalen.

En som däremot var bra, påtänd eller ej, var Jimi Hendrix, för vilken festivalen var hans första riktigt stora framträdande. Ryktet säger att han satte eld på sin gitarr i frustration över att få uppträda efter The Who som han till varje pris ville överglänsa.

https://www.youtube.com/watch?v=1LV3pW6S33Q

När man lyssnar på The Who så förstår man att Jimi behövde ta i lite extra efter deras framträdande. Man ser dessutom hur stryktålig en Fender är. Pete får jobba för att trasha den.

https://www.youtube.com/watch?v=sACe54Y_lFE

Som framgår av bilden här ovan så var det inga dåliga namn som samlats. Ett relativt nytt sådant var Ravi Shankar vars sithar kommit att få ett ökande inflytande över delar av den experimentella popmusiken, inte minst Beatles. Ragor var hans egen grej. Popgudarna må förlåta mig men ragor är skittråkiga. Utan att vara alltför bekant med vare sig den ena eller andra drogen så föreställer jag mig att brass passar bättre till detta…

https://www.youtube.com/watch?v=lk60ObnbIOk

Det finns anledning att återkomma till denna festival men avslutningen på detta blogginlägg blir självklar.

https://www.youtube.com/watch?v=LVyQ4R_q1yI

Peace and love!

Lars