perolarssextiotal

Som bekant kom Stg Pepper ut för en dryg månad sedan i en 50-årsupplaga. Lite mer än enbart en LP-, eller CD-skiva som synes. Den kommer i ett LP-stort paket, drygt 4 cm tjockt. Omslaget är, självklart!, detsamma som originalets. Det trär men försiktigt av lådan och därunder ser det ut som en förvaringsbox där skivbolag förvarar originalband. Denna låda öppnas och fram kommer något som ser misstänkt likt ut LPn. Men viker man upp finns där fack för 4 cvd, 1 dvd och 1 blue ray. Därunder finns de klippark som fanns i originalet och under dem en tjock bok.

Boken är värd ett eget blogginlägg. På hela 145 sidor med massor av snygga bilder och illustrationer får vi veta närapå allt som överhuvudtaget finns att veta om skivan. Artiklar om Beatles väg fram till inspelningarna och skivans intryck i England och USA. Artiklar om London undergroundscen och läget i världen fångar tidsandan. Allt om omslagets tillblivelse. Med mera.

Den verkliga guldgruvan i boken är en genomgång av varje låt och hur den kom till. Även "The Run-Out Groove". Där förklaras urvalet på CD 2 och 3, 30 spår med olika outtakes från inspelningarna, ordnade efter den ordning de spelades in. Dessutom ny stereomix av singeln Penny Lane/Strawberry Fields Forever som inte fanns på LPn men i denna utgåva behandlas som om de ingick eftersom de spelades in i samma svep. George Martin har sagt att det var största misstaget i hans karriär att inte låta de vara med på LPn.

Vi kan gnälla på att skivorna bara är drygt 50 minuter var när arkiven borde ha ännu mycket mer spännande. De borde tagit med John Lennons demo där han sjunger låten ensam med gitarr. Har hört den bara en gång och den är aldrig utgiven, såvitt jag vet.

Att strölyssna på skivorna utan att guidas av boken blir kanske inte SÅ kul. Ska vi peka ut spår som är snäppet mer hörvärda gillar jag She´s Leaving Home med enbart orkestern, utan sång. Riktigt snygg. Georges Within you without you som instrumental med sitarer är också läcker. Lite småkul är att höra John och Paul hamra fram slutackordet i A Day in the Life i drygt 2½ minut. För oss Beatlesnördar är skivorna en upplevelse.

CD 1 + 4 ger oss plattan i nymixad form, stereo resp mono. Ingen tvekan om att stereoversionen känns klart tyngre och bättre än ursprunget.  Man borde redan 1967 förstått det riktiga i att lägga sången i mitten. Skillnaden mellan denna monoversion och den som kom 2009 måste jag däremot medge att jag inte uppfattar. Men det är ju väl bekant att det var monomixen som energin satsades på så vad kan George Martins son göra 50 år senare?

De två bildskivorna har samma innehåll. Videos till Penny Lane, Strawberry Fields Forever och A Day in the Life tål att ses många gånger. Men framförallt en lysande dokumentär från 1997 om skivan. George Martin och de tre då levande medlemmarna guidar genom flera av låtarna och berättar om hur plattan passade in i tidsandan. ”Du kan ta tre av de bästa trummisarna idag och ingen begriper hur Ringo spelade på A Day in The Life”, säger Phil Collins, för att här bara ta ett citat. Drogerna hoppas inte över. Vi har sett den förut, men bra är den. Textning till svenska får man dock klara sig utan.

En överraskande bonus finns på CD 4, monoversionen. Här har man lagt ytterligare 6 mixar av olika låtar. Jag jublade över något jag hört i radio för längesedan och letat efter: En version av Penny Lane med en avslutande trumpetsnutt. Det var en promomix för USA. Att man tog bort den är obegripligt,. I inläggets enda länk hör du hur läckert det är.

lhttps://www.youtube.com/watch?v=DKVUSlwe5So 

För en månad sedan hyllade vi plattan här på bloggen med text från oss båda. Något säger mig att denna artikel inte är sista gången vi kommer in på Stg Peppers Lonely Hearts Club Band.

Med glädje överlåter jag avslutningsorden till Ringo:

-          It was colourful, it was peace, it was love and it was music.

Per