Ur skivbacken part one.
Jag har flera skivbackar fyllda med musik som jag över åren köpt på mig (nån gång ska jag som Polaren Per föreslagit) katalogisera dessa och få lite bättre överblick. Fast det finns en viss charm med att dyka ner i dem ibland och få den där härliga Aha-upplevelsen när man hittar en bortglömd pärla. Det finns backar för singlar, Ep och LP, allt på vinyl förstås. Häromdagen när jag letade efter en viss EP så stötte jag på ett av de tidigaste förvärven som det var så länge sedan jag spelade. Men som den spelades när det begavs sig. Jag var verkligen inte bortskämd med pengar till skivor så de köp jag gjorde var noga övervägda. Jag tänkte i några inlägg presentera några skivor ur dessa gömmor och jag börjar med detta mitt fynd – The Rolling Stones första EP.
I januari -64 kom den som en uppföljare till deras första singelhit, ”I wanna be your man”. Det var innan de gav ut eget material så det rör sig om fyra covers. Men som de gör dem!
Vi tar låtarna i tur och ordning.
1. By, Bye Johnny. Låten är förstås en Berry och är hämtad från hans album ”Rockin´at the Hops” från 1960 (Chess Records) och är en uppföljare till hans tidigare Johnny B. Goode. Här går historien vidare och berättar om Johnnys tårfyllda farväl från sin mamma när han var på väg att bli upptäckt och hon hade satsat sina sista banktillgodohavanden på en biljett till West coast. Chuck är som vanligt rätt självbiografisk och låten tillhör hans allra bästa och stenarna förvaltar arvet väl med en gapig (på ett bra sätt) Mick och med tunga och skitiga gitarrer. Att den är slarvigt mixad och producerad bidrar bara till live-känslan. För många unga som var svältfödda på tung r&b blev säkert denna låt favoriten.
https://www.youtube.com/watch?v=oQpBp4ChEv8
2. Money. Nästa låt har man lånat från det rika Motown-arkivet. Det är en Gordy/Bradford-komposition och blev en rejäl hit för skivmärket. Jag brukar ofta säga att original slår kopior men i detta fall så kickar stenarna ass med originalartisten Barret Strong. Eller kopia – jag vet inte. Det verkar som om stenarna tagit Strongs version och malt sönder den beskedliga blusen (?) och slängt ut pianoklink och tamburin (som ligger gräsligt långt fram i ljudbilden) och tryckt ihop resterna till en ruggigt tät r&b med rullande gitarrer och ylande munspel. Den lätt cyniska texten blir dessutom betydligt trovärdigare i Micks mun. Det blir som att slänga sig på ett tåg och bara hålla fast allt var tygen håller. För jämförelsen skull lyssnar vi på bägge versionerna.
https://www.youtube.com/watch?v=ijEgfnJuirA
https://www.youtube.com/watch?v=PT6oFiR9UrQ
3. Nästa spår är en mjuk Arthur Alexander-låt,” You better move on”. En Country soul-låt av mästaren på detta område. De lägger sig också pietetsfullt nära originalet med Brian på akustisk gitarr och med en Charlie som får göra det han är mästare på – spela jazz. Mick är ovanligt återhållen och trots att detta är nog den låt som ligger närmas en cover så bjuder den på en smula vila mellan rocklåtarna. Det är en låt som inbjuder till att bli lite pekoralistisk men de klarar sig, om än med en hårsmån inte minst beroende av Keiths vassa ackord i sticket och att Mick bräker en smula på samma ställe (jo, han bräker).
https://www.youtube.com/watch?v=AKdfkPhNTzY
4. Sedan kommer min favorit, ”Poison Ivy”. Det tog lång tid innan jag fattade vad texten handlade om, men skit samma, den gick direkt in i maggropen på mig från första lyssningen. De har gjort flera versioner av låten men jag gillar denna lite tunga variant. Leiber/Stoller är upphovsmännen, kända inte minst för att ha levererat ett otal hits till bland andra Elvis. Denna var emellertid avsedd för Coasters som gjorde den till en lite studsig poplåt med Do Wop-drag. Det var inget för stenarna. Återigen fram med köttkvarnen och ner med Do Wop och ut kom en r&B-powerballad. Mick låter distanserad och lätt cynisk och Bill lägger en bombmatta av basgångar. Ruggigt bra.
https://www.youtube.com/watch?v=oe484ZPUJXw
Keep rockin´
Lars
