perolarssextiotal

Ett av årets nya ord är Dylanman. Definitionen är enligt vår språkliga expertis:

Dylanman – man som beundrar Bob Dylan och som anser sig förstå honom särskilt väl

Jag är inte säker på att det stämmer med min uppfattning och jag känner en del Dylanmän. Någon skulle rent av kalla mig själv för en sådan, vilket jag själv aldrig skulle göra. Men ordbokens definition låter mer som en Lundellman i mina öron. De Dylanmän jag känner är snarast av den uppfattningen att de inte förstår Honom och Hans texter särskilt väl. De är snarast ödmjuka inför texterna som ofta har så många bottnar att ”tolkningar” bara kan bli subjektiva uppfattningar om vad som lagts i texterna. Tack och lov tiger Dylan själv eftersom det ger Dylanmän outtömliga samtalsämnen och otaliga tillfällen att filosofera kring text och musik utan att besväras av något rätt eller fel.

Min erfarenhet av Dylanmän är att många är ganska lika mig. Det kan förstås också ha sin förklaring i hur mitt vanliga manliga umgänge ser ut, nämligen i övre medelåldern (ett begrepp som vi krampaktigt klamrar oss fram vid, trots att vi numera är äldre), hyfsat välutbildade och hyfsat välbeställda. Ofta växte vi upp i hem som nyligen och med nöd och näppe kravlat sig upp från arbetarklassen till en lägre medelklass med bostadsrätt i HSB, piano och Volvo, alla markörer för den nya statusen. Vi uppfostrades i femtiotalets tankevärld och blev vuxna i sextio- och sjuttiotalens. Brytningstid mellan barn och vuxen blev inte sällan komplicerad med inte så få konflikter med föräldra- och lärargenerationen rörande hårlängd, musiksmak och sexuell frigörelse. Det senare mest komplicerad för flickorna som emellertid aldrig blev Dylanmän.

Dylan blev ett sätt för många pojkar och unga män att definiera själva. Beatles var förstås också där och formade oss men mest på det musikaliska planet. Dylan gick djupare. Åtminstone efter ett tag. ”The times are a-changing” är kanske ett soundtrack för många Dylanmän. Den blev deras declaration of indipendence.

https://www.youtube.com/watch?v=Ivo2HKdWUzc   

Det krävs alltså den riktiga bakgrunden för att bli en riktig Dylanman för att förstå honom och hans betydelse. Dylanmännen följde och utvecklades från början med Dylan och har levt parallella tidsmässiga liv. Trots detta är Dylanmännen inte till sin natur exkluderande utan tvärtom välkomnar man nytillkomna frälsta, dock alltid med en viss reservation. Dylanmän från Göteborg som jag känner kan ibland, mellan skål och vägg säga att man kan inte höra Dylan tala till sig om man inte åtminstone vid något tillfälle på sextiotalet suttit och rökt på i en risig kvart i Haga och spelat ”Tambourine man” gång på gång på gång på skivspelaren.

 https://www.youtube.com/watch?v=OeP4FFr88SQ

Alltså för det första – för att vara en riktig Dylanman så ska man vara en jämnårig man med Dylan.

För det andra ska man uppleva sig som en rebell. Trots det svenneliv man lever är man innerst inne fortfarande en rebell. Det är ens innersta jag, men det kan man bara leva ut med andra Dylanmän. Icke-Dylanmän och särskilt kvinnor betraktar ofta Dylanmannen med milt överseende och ibland rent löje och talar om jakten efter en förlorad ungdom. Det är inte rättvist eftersom Dylanmännen inte är nostalgiska. De vårdar sig emellertid om den lilla rebell som bo i dem och vars existens bekräftas av Poeten. Det har fått den märkliga effekten att trots att Dylanmännen länge ansett att Dylan borde fått Nobelpriset så är de en smula besvikna över att han fick det. Det är nämligen något o-rebelliskt över att få det. Det gör honom till allmängods och den enda trösten är att han inte kom på prisutdelningen.

För det tredje. Dylanmannen är, till skillnad från Lundellmannen, inte okritisk. Han vet att allt Dylan gjorde inte var inspirerat av Gudarna. Det vet Poeten själv också. Däremot väcker frågan om vad som var Gudagivet och vad som inte var det rikliga tillfällen till sofistikerade, djupsinniga och filosofiska diskussioner mellan Dylanmän över en droppe Laphroaig för hälsan och välbefinnandet skull. Gärna grupperade i Chesterfieldfåtöljer i lugn klubbmiljö. Lundellmän grälar högljutt på enklare krogar över alltför många öl.

För det fjärde är en Dylanman ödmjuk. Det skulle aldrig falla honom in att kritisera någon som inte gillar Dylan eller försöka övertyga någon om Poetens storhet. Dylanmän missionerar inte. Den som inte förstår Dylan kan man inte bli arg på, bara hysa en smula medlidande med.

För det femte skulle en Dylanman aldrig drömma om att kalla sig för en Dylanman.

Nu tog blogginlägget slut. De ska inte vara för långa, men jag skulle kunna skriva mer om dessa män, men det får bli en annan gång.

Med det spelar vi som avslutning en trudelutt av Poeten som inte var inspirerad av Gudarna utan av något helt annat.

https://www.youtube.com/watch?v=BI-H_27NptM

God fortsättning

Lars