perolarssextiotal

Nej, de hade inte rockepokens mest lockande namn: Flocken. Det går inte heller att påstå att de lämnade de mest bestående intrycken.

Men The Herd levererade ett par verkligt snygga singelhits under sextiotalets sista år. Låtar som samtidigt hade hitkänsla som de var musikaliskt kvalificerade på den extra höga nivån som gjorde popmusiken allt mer spännande för femtio år sedan. I mitt inlägg för fyra veckor sedan om Englandslistan den 18 november 1967 spelade jag genombrottet From the Underworld. Här igen:

https://www.youtube.com/watch?v=SJwRDbkzSAU

Ett så där snyggt sammanhållet arrangemang med orkester tillsammans med gruppens instrument hade vi inte tidigare hört. Listorna hade haft många tunga schlagerpräglade hits med Walker Brothers, Dusty Springfield och andra men detta var ju ren popmusik med snygga arr.

 

Herd hade annars en klassisk kvartettsättning med Peter Frampton som sångare och gitarrist i spetsen. Basen hanterades av Gary Taylor, trummorna av Andrew Steele och Andy Bown spelade keyboards. Trots att deras musik var mer kvalificerad lanserades de som ett tonårsband och Frampton som idol. Han 1968 valdes till “Årets ansikte” i tidningen Rave.

 

Det var paret Howard-Blakely som skrivit From the underworld, inspirerad av Orfeus I underjorden. De fortsatte de klassiska referenserna I uppföljaren. Här ännu mer orkester:

https://www.youtube.com/watch?v=3zpnmZa4-bU

Paret Howard-Blakely hade vi hört talas om tidigare. De skrev Honeycombs Have I the Right och hits för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich med mera

 

Paradise Lost fick också bli titel på gruppens första LP, 1968. Här fick vi klart för oss att inte bara Frampton kunde sjunga. Gruppen hade ytterligare två röster. Lyssna på basisten Tylors brummande bas i Sad.

https://www.youtube.com/watch?v=yhbs-Uf_tmk

OK, ett inte så fantasifullt lån av Bach, men det hindrade inte Howard-Blakely att sätta sina namn som kompositörer under titeln. Så kunde det gå till på den tiden.

 

Andy Bown hade tidigare varit gruppens sångare och basist men fick alltså lämna plats för Peter. Han sjöng med en lite vekare röst som ni hör i den gulliga Something Strange

https://www.youtube.com/watch?v=f1DqiaqAeRc

Nja, det var nog meningen att Frampton skulle stå vid micken. Den här lite enkla melodin fastnade jag för:

https://www.youtube.com/watch?v=o-2MMmCRjUw

LPn visade en ambitiös grupp men var för ojämn och splittrad för att kunna räknas in bland de mer minnesvärda 33orna från decenniet.

 

Bättre gick de med singlarna. Gruppen fixade en tredje hit som kom femma på listan. Poppig, ja en sån där låt som man direkt undrar varför man inte hört den oftare.

https://www.youtube.com/watch?v=EGRrmiKIb1k

I don´t want our Loving to die visade sig vara det sista riktigt minnesvärda gruppen gjorde. De skildes från Howard-Blaikely men singlarna därefter floppade. Frampton slog sig sedan ihop med Stevie Marriot från Small Faces och bildade Humble Pie som ett par år var riktigt stora I USA som konsertband. De andra rekryterade en ny kille men fick inga hits och en ny LP 1972 försvann spårlöst. Andy Bown kom med i Status Quo och fick sin framtid tryggad medan de andra två försvann ut i det okända.

 

Som sagt, The Herd kan inte räknas bland de större namnen. Men de fanns där och de tillförde.  Vi som var med minns att utanför alla de stora namnen fanns det många ute i marginalen som gjorde att helhetsintrycket blev precis så underbart som vi fortsätter att minnas det.

 

Det tackar vi för och jag återkommer med fler namn som är värda att påminna om.

 

Per