perolarssextiotal

Så går ännu ett år till hävderna. Vad framtidens historiker skriver om 2017 är inte något vi bryr oss om här på bloggen. För oss står ju tiden i sig stilla. Här skriver vi om ett sextiotal som började någon gång på femtiotalet och som slutade lite in på sjuttiotalet. 

Under det gångna året har vi återkommit till det femtioårsjubilerande 1967, ett årtal som lyser starkare än kanske alla andra årtal i musikhistorien. Det hände ju så otroligt mycket spännande och bra det året. Kollega Lars inledde uppmärksamheten redan i oktober förra året (se arkivet) med två artiklar om boken ”Popåret 1967”. Under det gångna året har vi skrivit om Montereyfestivalen och – självklart - om Beatles Stg Pepper. Sedan har jag gjort några nedslag i Englandslistan från 1967.

Självklart kommer vi att fortsätta med spontana uppslag och skriva om vad helst vi känner för att ta fram från den oändliga skattkammare som är sextiotalet och musiken. Men så här vi årsskiftet känns det naturligt att fundera lite över det år som följde efter 1967, alltså 1968.

I skarven mellan de båda åren kom en platta som ibland angivits som utgiven 1968 men det var faktiskt den 27 december 1967 som Bob Dylan släppte LPn som nästan blev en protest mot den alltmer gitarrtunga och ofta utflippade musik som blivit så vanlig, John Wesley Hardin. Han övergav de många instrumenten som präglat hans senaste plattor och övergick till den akustiska gitarren med bara bas och trummor bakom. Vi höjde ögonbrynen då men insåg senare att vi hade ännu en klassiker i handen. Här med pedagogiska kommentarer.

https://www.youtube.com/watch?v=In6gCrGeZfA  

Har jag tagit med All Around the Watchtower så är ju nästa länk oundviklig. Jimi Hendrix var ju ännu i den första delen av sin korta karriär och allt han släppte var spännande. Dubbel-LPn Electric Ladyland må numera vara lika ihågkommen för sitt omslag. LPn var kanske lite för splittrad men det var hans version som gjorde Dylans låt den klassiker den är.

https://www.youtube.com/watch?v=TLV4_xaYynY

I Bobs fotspår fanns The Band som debuterade 1968. Fantastiska LPn Music från Big Pink hade omslag ritat av Dylan och ett par av hans låtar. Men det är ändå den här som var bäst.

https://www.youtube.com/watch?v=FFqb1I-hiHE

The Weight presenterades här med omslaget till nästa LP. Den som lade ut borde vetat bättre, men omslagsbilden är skön i sig så det förlåter vi.

1968 var också året när fröet till countryrocken såddes. När the Byrds överraskade oss fans med att släppa en LP vars omslag hade bilder av saker som associerade till western-kulturen kändes det lite konstigt. Då. Det dröjde innan vi lärde oss namnet Gram Parsons. LPn inleddes med en singel som borde blivit den hit den aldrig blev. Mer Dylan!

https://www.youtube.com/watch?v=s2JnDKvuNzw

You ain´t going Nowwhere presenterades här med rätt omslag som ni såg.

Nej, tror kanske inte att bloggen det kommande året kommer att ha så många jubileumsartiklar. Vi får se. En sak är dock given: The Beatles kommer att återkomma i dessa spalter. Den 22 november 1968 släpptes en dubbel som skivbolaget lovar ska återkomma i höst i en mastig lyxversion. ”Hotar” vill jag skriva eftersom det blir ett måste att köpa, samtidigt som plånboken inte kommer att må så bra. Det är jag säker på.

Redan i mars 2010 sågade Lars den plattan så rejält att jag – för enda gången i bloggens historia tror jag – var tvungen att ägna nästa veckas inlägg till en replik. Kolla arkivet. Kanske återkommer vi båda till plattan 2018, vi får se.

Men att avsluta bloggen år 2017 med The Beatles kan ju bara vara rätt. Varför inte Pauls underbara Blackbird att mysa till i den mörka vinterkvällen?!

https://www.youtube.com/watch?v=9l5L34VqzlU

Gott nytt år alla läsare, vi lovar att nästa bloggår blir minst lika bra!

Per

Nej, de hade inte rockepokens mest lockande namn: Flocken. Det går inte heller att påstå att de lämnade de mest bestående intrycken.

Men The Herd levererade ett par verkligt snygga singelhits under sextiotalets sista år. Låtar som samtidigt hade hitkänsla som de var musikaliskt kvalificerade på den extra höga nivån som gjorde popmusiken allt mer spännande för femtio år sedan. I mitt inlägg för fyra veckor sedan om Englandslistan den 18 november 1967 spelade jag genombrottet From the Underworld. Här igen:

https://www.youtube.com/watch?v=SJwRDbkzSAU

Ett så där snyggt sammanhållet arrangemang med orkester tillsammans med gruppens instrument hade vi inte tidigare hört. Listorna hade haft många tunga schlagerpräglade hits med Walker Brothers, Dusty Springfield och andra men detta var ju ren popmusik med snygga arr.

Herd hade annars en klassisk kvartettsättning med Peter Frampton som sångare och gitarrist i spetsen. Basen hanterades av Gary Taylor, trummorna av Andrew Steele och Andy Bown spelade keyboards. Trots att deras musik var mer kvalificerad lanserades de som ett tonårsband och Frampton som idol. Han 1968 valdes till “Årets ansikte” i tidningen Rave.

Det var paret Howard-Blakely som skrivit From the underworld, inspirerad av Orfeus I underjorden. De fortsatte de klassiska referenserna I uppföljaren. Här ännu mer orkester:

https://www.youtube.com/watch?v=3zpnmZa4-bU

Paret Howard-Blakely hade vi hört talas om tidigare. De skrev Honeycombs Have I the Right och hits för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich med mera

Paradise Lost fick också bli titel på gruppens första LP, 1968. Här fick vi klart för oss att inte bara Frampton kunde sjunga. Gruppen hade ytterligare två röster. Lyssna på basisten Tylors brummande bas i Sad.

https://www.youtube.com/watch?v=yhbs-Uf_tmk

OK, ett inte så fantasifullt lån av Bach, men det hindrade inte Howard-Blakely att sätta sina namn som kompositörer under titeln. Så kunde det gå till på den tiden.

Andy Bown hade tidigare varit gruppens sångare och basist men fick alltså lämna plats för Peter. Han sjöng med en lite vekare röst som ni hör i den gulliga Something Strange

https://www.youtube.com/watch?v=f1DqiaqAeRc

Nja, det var nog meningen att Frampton skulle stå vid micken. Den här lite enkla melodin fastnade jag för:

https://www.youtube.com/watch?v=o-2MMmCRjUw

LPn visade en ambitiös grupp men var för ojämn och splittrad för att kunna räknas in bland de mer minnesvärda 33orna från decenniet.

Bättre gick de med singlarna. Gruppen fixade en tredje hit som kom femma på listan. Poppig, ja en sån där låt som man direkt undrar varför man inte hört den oftare.

https://www.youtube.com/watch?v=EGRrmiKIb1k

I don´t want our Loving to die visade sig vara det sista riktigt minnesvärda gruppen gjorde. De skildes från Howard-Blaikely men singlarna därefter floppade. Frampton slog sig sedan ihop med Stevie Marriot från Small Faces och bildade Humble Pie som ett par år var riktigt stora I USA som konsertband. De andra rekryterade en ny kille men fick inga hits och en ny LP 1972 försvann spårlöst. Andy Bown kom med i Status Quo och fick sin framtid tryggad medan de andra två försvann ut i det okända.

Som sagt, The Herd kan inte räknas bland de större namnen. Men de fanns där och de tillförde.  Vi som var med minns att utanför alla de stora namnen fanns det många ute i marginalen som gjorde att helhetsintrycket blev precis så underbart som vi fortsätter att minnas det.

Det tackar vi för och jag återkommer med fler namn som är värda att påminna om.

Per