Gott nytt år, 1968 är det väl?!!
Så går ännu ett år till hävderna. Vad framtidens historiker skriver om 2017 är inte något vi bryr oss om här på bloggen. För oss står ju tiden i sig stilla. Här skriver vi om ett sextiotal som började någon gång på femtiotalet och som slutade lite in på sjuttiotalet.
Under det gångna året har vi återkommit till det femtioårsjubilerande 1967, ett årtal som lyser starkare än kanske alla andra årtal i musikhistorien. Det hände ju så otroligt mycket spännande och bra det året. Kollega Lars inledde uppmärksamheten redan i oktober förra året (se arkivet) med två artiklar om boken ”Popåret 1967”. Under det gångna året har vi skrivit om Montereyfestivalen och – självklart - om Beatles Stg Pepper. Sedan har jag gjort några nedslag i Englandslistan från 1967.
Självklart kommer vi att fortsätta med spontana uppslag och skriva om vad helst vi känner för att ta fram från den oändliga skattkammare som är sextiotalet och musiken. Men så här vi årsskiftet känns det naturligt att fundera lite över det år som följde efter 1967, alltså 1968.
I skarven mellan de båda åren kom en platta som ibland angivits som utgiven 1968 men det var faktiskt den 27 december 1967 som Bob Dylan släppte LPn som nästan blev en protest mot den alltmer gitarrtunga och ofta utflippade musik som blivit så vanlig, John Wesley Hardin. Han övergav de många instrumenten som präglat hans senaste plattor och övergick till den akustiska gitarren med bara bas och trummor bakom. Vi höjde ögonbrynen då men insåg senare att vi hade ännu en klassiker i handen. Här med pedagogiska kommentarer.
https://www.youtube.com/watch?v=In6gCrGeZfA
Har jag tagit med All Around the Watchtower så är ju nästa länk oundviklig. Jimi Hendrix var ju ännu i den första delen av sin korta karriär och allt han släppte var spännande. Dubbel-LPn Electric Ladyland må numera vara lika ihågkommen för sitt omslag. LPn var kanske lite för splittrad men det var hans version som gjorde Dylans låt den klassiker den är.
https://www.youtube.com/watch?v=TLV4_xaYynY
I Bobs fotspår fanns The Band som debuterade 1968. Fantastiska LPn Music från Big Pink hade omslag ritat av Dylan och ett par av hans låtar. Men det är ändå den här som var bäst.
https://www.youtube.com/watch?v=FFqb1I-hiHE
The Weight presenterades här med omslaget till nästa LP. Den som lade ut borde vetat bättre, men omslagsbilden är skön i sig så det förlåter vi.
1968 var också året när fröet till countryrocken såddes. När the Byrds överraskade oss fans med att släppa en LP vars omslag hade bilder av saker som associerade till western-kulturen kändes det lite konstigt. Då. Det dröjde innan vi lärde oss namnet Gram Parsons. LPn inleddes med en singel som borde blivit den hit den aldrig blev. Mer Dylan!
https://www.youtube.com/watch?v=s2JnDKvuNzw
You ain´t going Nowwhere presenterades här med rätt omslag som ni såg.
Nej, tror kanske inte att bloggen det kommande året kommer att ha så många jubileumsartiklar. Vi får se. En sak är dock given: The Beatles kommer att återkomma i dessa spalter. Den 22 november 1968 släpptes en dubbel som skivbolaget lovar ska återkomma i höst i en mastig lyxversion. ”Hotar” vill jag skriva eftersom det blir ett måste att köpa, samtidigt som plånboken inte kommer att må så bra. Det är jag säker på.
Redan i mars 2010 sågade Lars den plattan så rejält att jag – för enda gången i bloggens historia tror jag – var tvungen att ägna nästa veckas inlägg till en replik. Kolla arkivet. Kanske återkommer vi båda till plattan 2018, vi får se.
Men att avsluta bloggen år 2017 med The Beatles kan ju bara vara rätt. Varför inte Pauls underbara Blackbird att mysa till i den mörka vinterkvällen?!
https://www.youtube.com/watch?v=9l5L34VqzlU
Gott nytt år alla läsare, vi lovar att nästa bloggår blir minst lika bra!
Per
Ingenting om julen bara om motorcyklar.
Istället för om julen så något om så somrigt som motorcyklar i populärmusiken. Jag satt för en tid sedan och lyssnade av en dubbel-cd som heter Harley Davidson Motorcykel Road songs. Alla låtarna handlade inte just om HD men om motorcykeln som frihetsbegrepp. Här fanns låtar om de fria vidderna, oberoendet och – inte så sällan – bågen som ett sätt att dra från förhållanden som blivit sura. Intressant. Så jag började leta i vinylbackarna och det tog inte lång tid att hitta temat, motorcykeln. Den mest självklara är nog denna, skriven av Serge Gainsbourg och framförd av sexsymbolernas sexsymbol. Mer sextiotal än såhär blir det kanske inte med minikjol, dans och förstås en riktig tungviktare som cykel. Den inledande basgången ligger inte så långt ifrån det patenterade ljudet.
https://www.youtube.com/watch?v=ai2As4XFZDY
Om Brigittes låt är självklar så är väl nästa den mest ikoniska. Vare sig HD eller motorcykel nämns i texten men det behövs ju inte heller. Något mer både rebelliskt och livsbejakande än denna text finns väl inte och Steppenwolf lägger en ljudmatta som många påstår var den första heavy-metal-låten (”heavy metal thunder” finns också i texten). Dennis Edmonton från Sparrows skrev och Steppenwolf blev de första att spela in låten. I alla listor över MC-låtar jag hittat ligger denna alltid etta. Motorcyklarna (det fanns ett par likadana av varje) som användes i filmen gick olika och mystiska öden till mötes. Peter Fondas lär ha auktionerats ut och sålts för ca 10 miljoner kronor.
https://www.youtube.com/watch?v=egMWlD3fLJ8
Beach boys var tidigt ute med en motorcykellåt. Här var det inte fråga om en fet HD utan en ”groovy litle bike” och Mike Love och Brian Wilson får till det riktigt bra med något så ovanligt för strandpojkarna som en hårt distad gitarr. Ibland blir dessutom medföljande videor på tuben intressanta. Notera den unga blonda damen till vänster – hon hittar verkligen the groove.
https://www.youtube.com/watch?v=viYfWqSECAk
En annan låt som ligger hårdrocken nära är den mindre kända ”Sweet Hitch Hiker” med CCC. Lite samma känsla som den från ”Born to be wild” och med ännu mer driv. Från den tid då liftande var tänkbart i USA. Seriemördarna dödade inte bara sina offer utan också den transportmöjligheten.
https://www.youtube.com/watch?v=qW18CzVzts4
”Ezy rider” får väl också sägas tillhöra genren även om jag tycker att Jimis intrikata spel inte riktigt hör hemma i motorcykelrockens tradition av enkel rak rock med traditioner i countryn. Max tre ackord och en bas långt fram i ljudbilden är ett vanligen vinnande resept.
https://www.youtube.com/watch?v=oMPJ9DmJva8
The Shangri Las bidrog med en låt som definitivt definierade knutten som bad boy, och baddare än Marlon finns väl inte. Om man inte är pingvin förstås.
https://www.youtube.com/watch?v=37UTpnPTvIk
https://www.youtube.com/watch?v=3y67aUWy6K0
I de mer musikaliskt glåmiga musikdecennierna som följde fanns det en uppsjö av MC-låtar. Några som bidrog var Saxon, Twisted sister, Judas Priest med flera. Men det är förstås en helt annan historia…
Så återigen God Jul från Per och mig. Fram emot Trettonhelgen blir det lite om bilar.
Lars
PS Som du ser är det ingen HD på bilden utan en av ett märke som jag har en mycket personlig relation till. DS
Ja, dom borde vi ju också skriva om: The Herd
Nej, de hade inte rockepokens mest lockande namn: Flocken. Det går inte heller att påstå att de lämnade de mest bestående intrycken.
Men The Herd levererade ett par verkligt snygga singelhits under sextiotalets sista år. Låtar som samtidigt hade hitkänsla som de var musikaliskt kvalificerade på den extra höga nivån som gjorde popmusiken allt mer spännande för femtio år sedan. I mitt inlägg för fyra veckor sedan om Englandslistan den 18 november 1967 spelade jag genombrottet From the Underworld. Här igen:
https://www.youtube.com/watch?v=SJwRDbkzSAU
Ett så där snyggt sammanhållet arrangemang med orkester tillsammans med gruppens instrument hade vi inte tidigare hört. Listorna hade haft många tunga schlagerpräglade hits med Walker Brothers, Dusty Springfield och andra men detta var ju ren popmusik med snygga arr.
Herd hade annars en klassisk kvartettsättning med Peter Frampton som sångare och gitarrist i spetsen. Basen hanterades av Gary Taylor, trummorna av Andrew Steele och Andy Bown spelade keyboards. Trots att deras musik var mer kvalificerad lanserades de som ett tonårsband och Frampton som idol. Han 1968 valdes till “Årets ansikte” i tidningen Rave.
Det var paret Howard-Blakely som skrivit From the underworld, inspirerad av Orfeus I underjorden. De fortsatte de klassiska referenserna I uppföljaren. Här ännu mer orkester:
https://www.youtube.com/watch?v=3zpnmZa4-bU
Paret Howard-Blakely hade vi hört talas om tidigare. De skrev Honeycombs Have I the Right och hits för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich med mera
Paradise Lost fick också bli titel på gruppens första LP, 1968. Här fick vi klart för oss att inte bara Frampton kunde sjunga. Gruppen hade ytterligare två röster. Lyssna på basisten Tylors brummande bas i Sad.
https://www.youtube.com/watch?v=yhbs-Uf_tmk
OK, ett inte så fantasifullt lån av Bach, men det hindrade inte Howard-Blakely att sätta sina namn som kompositörer under titeln. Så kunde det gå till på den tiden.
Andy Bown hade tidigare varit gruppens sångare och basist men fick alltså lämna plats för Peter. Han sjöng med en lite vekare röst som ni hör i den gulliga Something Strange
https://www.youtube.com/watch?v=f1DqiaqAeRc
Nja, det var nog meningen att Frampton skulle stå vid micken. Den här lite enkla melodin fastnade jag för:
https://www.youtube.com/watch?v=o-2MMmCRjUw
LPn visade en ambitiös grupp men var för ojämn och splittrad för att kunna räknas in bland de mer minnesvärda 33orna från decenniet.
Bättre gick de med singlarna. Gruppen fixade en tredje hit som kom femma på listan. Poppig, ja en sån där låt som man direkt undrar varför man inte hört den oftare.
https://www.youtube.com/watch?v=EGRrmiKIb1k
I don´t want our Loving to die visade sig vara det sista riktigt minnesvärda gruppen gjorde. De skildes från Howard-Blaikely men singlarna därefter floppade. Frampton slog sig sedan ihop med Stevie Marriot från Small Faces och bildade Humble Pie som ett par år var riktigt stora I USA som konsertband. De andra rekryterade en ny kille men fick inga hits och en ny LP 1972 försvann spårlöst. Andy Bown kom med i Status Quo och fick sin framtid tryggad medan de andra två försvann ut i det okända.
Som sagt, The Herd kan inte räknas bland de större namnen. Men de fanns där och de tillförde. Vi som var med minns att utanför alla de stora namnen fanns det många ute i marginalen som gjorde att helhetsintrycket blev precis så underbart som vi fortsätter att minnas det.
Det tackar vi för och jag återkommer med fler namn som är värda att påminna om.
Per
I jakt på vinterlåtar.
Det är mer än lovligt dystert väder här i Uppsala för tillfället, till och med med decembermått mätt. Regndagar är legio och de dagar det inte är det smyger solen som en påkommen blottare bakom husen i stan. Folk som av arbete och andra katastrofer tvingas ut hukar med axlarna uppdragna klädda i uppmuntrande grå och svarta jackor med huvorna uppdragna över huvudet (vintertid klär vi oss till begravning och sommartid till färgfest – borde inte vara tvärtom?).
Till detta blogginlägg hade jag tänkt mig ett vintertema. En hyllning till den populärmusik som hyllar vintern. Det är inte så överraskande att resultatet blev magert. Det är sommaren och solen som hyllas. Till och med på de breddgrader där solskensdagar är lika vanliga som tomtar på en julmarknad så är det som en pågående lovsång till solen. Surfmusik om duggregn är – för att uttrycka det försiktigt – inte särskilt vanliga. Inte heller de svenska grupper, vana vid ett mer varierat väder, tycks intresserade av en mer nyanserad beskrivning. Denna regel är inte, det medges, utan undantag, men när det handlar om regn så är det lätta, ljumma sommarskurar som tvättar asfalten ren och lämnar efter sig den där obeskrivliga doften av vår jord, nytvättade rabatter och ofta nyklippt gräs. Och ska det vara vinter så inte är det gråmulet stril utan hopfantiserade historier om de vita vidder som vi söder om Umeå numera nästan aldrig upplever.
https://www.youtube.com/watch?v=Mq10KQ77dnY
För att få in lite vinterglädje får man söka sig till den klassiska julmusiken och för oss älskare av sextiotalspopen blir Phil Spectors julskiva förstås ett självklart val. Här finns den okritiska, överväldigande och gränslösa julstämningen ackompanjerad av Spectors försiktiga och minimalistiska arrangemang. Ett smakprov är självklart.
https://www.youtube.com/watch?v=zl_kJwz0yx4
Nå, då och då dök det väl upp regnsånger. Tages gav sig på ämnet men återigen hamnar vi i sommarlandskapet. För den som är textintresserad så bjuder låten på en hel del utmaningar, som det heter nuförtiden. Till exempel att förstå vad fanken texten handlar om. Musikaliskt är det dock en höjdare och ett samarbetet Lagerberg/Blom där Tommy skrev de långsamma partierna och Göran de snabbare. Två låtar hopbakade till en genialisk sådan.
https://www.youtube.com/watch?v=Ej1YRDQcm-I
Tävlingen mellan Per och mig om att vara först med att önska läsarna av vår blogg God Jul tar jag härmed hem och jag gör det tillsammans med Beatles i en inspelning som säger en del om tidsandan.
https://www.youtube.com/watch?v=zqM-VcwMLDw
God Jul!
Lars