perolarssextiotal

 

Jerry Williams i en blogg om sextiotalsmusik? Ja, var hör han hemma egentligen i rockens långa epok? Femtiotalsrock är hans signum, i tidigt sextiotal genombrott med Violents, från sjuttiotalet harvande med en scenshow som fortsatt tämligen ograverad sedan dess, pophits på nittiotalet och sedan sekelskiftet spelningar med tidlös musik.

 

Rockmusik dör aldrig, det vet vi. Det verkar nästan speciellt gälla Jerry Williams. 15 april fyllde han 75 år. Ingen ålder för en rockhjälte, inte numera. Den 12 mars bjöd han ett i stort fullsatt Uppsala konsert o kongress på en säker show. Tillsammans med ett suveränt 8-mannaband och 3-körtjejer blev det 2,5 timme med gamla favoriter .

 

Här ingen recension men att uppmärksamma Sveriges med bred marginal segaste rockhjälte känns självklart.

 

Erik Färnström föddes 1942 hemma i kökssoffan i Solna. ”Det var så kallt att det låg is inne på fönsterbrädet i köket”, kan vi läsa i Jerry – självbiografin som kom 1992. Just det; Jerry Williams självbiografi kom för 25 år sedan. Då var han en femtioåring som kunde se tillbaka på en lång karriär. Så kan man också konstatera att tiden går!

 

Att Jerry kommer från genuin arbetarklass har alltid framstått som en självklarhet. Pappan var sjöman och hade växt upp i en fattig miljö. Erik jobbade ett tag som rörmokare. Hans maskulina utstrålning formerades tidigt av att pappa fick ta hand om honom när mamma dog när han vara 12.

 

Efter att ha prövat på uppträdanden i Stockholm utan att nå ut fick han 1961 chansen att bli sångare i Violents, Sveriges näst största gitarrband efter Spotnicks. De hade redan haft en stor hit med Alpens ros men kände att liverepertoaren behövde vidgas. Med Jerry vid sångmicken levererande kvintetten pålitlig rock ´n´roll, musik som alltid kommer att låta fräsch och mana till dans. Redan första singeln blev succé, fem veckor på Tio-i-Topp för Darling Nelly Grey

 https://www.youtube.com/watch?v=eGSZ7gRsULs 

 Den kom som bäst fyra på listan 1962. Bättre gick det för uppföljaren som nådde andra  platsen, Twisting Patricia. Fortfarande en av mina favoriter, inte minst Hans Roséns gitarrsolo kan man höra hur många gånger som helst.

https://www.youtube.com/watch?v=ZGCwOoX_fUM  

 

Efter fem singlar och en LP skildes Jerry och Violents. Men Jerry fortsatte och gav ut flera LP under sextiotalet som då försvann utan närmare uppmärksamhet. Redan den första, 1963, hade den kaxiga titeln Mr Dynamite, så passande att nästa hette More Mr Dynamite.

 

Självförtroende saknades verkligen inte. Jag länkar inte till nästa låt för att hans version av Tutti Frutti tillhör inte de bättre på marknaden men erkänn att det inte är något fel på entusiasmen och energin:

 

https://www.youtube.com/watch?v=OWyo7x2hg5g

 

Nja, ärlighet skadar inte och även om detta är tänkt som en hyllning måste sägas att Jerrys rock för oss som hängde med i det nya på sextiotalet kändes sanslöst ute. Än i dag går det inte att påstå att den var särskilt bra heller.

 

Men Jerry kom igen mot slutet av sextiotalet med Lasse Samuelssons band. Mycket blås av klass gav musiken märg och Jerry kom in på Tio-i-topp för första gången på över sex år. Inte nog med det, han toppade listan med Keep on. Välförtjänt.

 

https://www.youtube.com/watch?v=Vs2c6iQQJcc

 

Därefter fortsatte det, som vi vet. Men pophitsen från 90-talet hoppar vi här, även om de inte är så tokiga. Bloggens fokus är ju sextiotal.

 

Men för Jerry Williams verkar det aldrig sluta fortsätta. Den 12 mars visade Jerry Williams Uppsala att även om rösten några fåtal gånger inte var fullt på den gamla nivån och kroppsrörelserna aningen mer återhållsamma, så kan den på något sätt evigt unge Jerka leverera Rock ´n´roll med klass och energi. Visst sved det lite grann att Twistin Patricia inte fick  plats i showen, men det är verkligen snacka en randanmärkning.

 

Nej, ni har hört och läst det förr: Rock ´n´roll will never die. När Jerry Williams ger allt han har på scenen känns verkligheten bakom det uttrycket tydligare än någonsin.

 

Per