perolarssextiotal

Detta är en snäll blogg. Som regel. Det hänger förstås ihop med att vi helst uppmärksammar musik som vi gillar. Men vi är inte mesiga. Läs vidare.

The Shadows bästa tid var det sena femtio- och sextiotalet då de producerade ett pärlband av instrumentalhits som Apache, Wonderful land och Foot tapper. Tiden som backing group till Cliff Richard befäste deras position som en av Englands främsta popgrupper. Storhetstiden gick emellertid snart över då vokalgrupperna tog över, inte minst genom Merseybeat som kom att alltmer dominera topplistorna. Shadows förmåga som vokalgrupp var inte dålig, men deras försök på det området saknade den originalitet som är en nödvändig ingrediens för framgång. De fick fortsätta att turnera med sina gamla hits för att tillfredsställa fansen, ett öde som drabbade många grupper som tiden gått ifrån.

I slutet på sextiotalet gjorde Hank B Mavrin och Bruce Wlch från The Shadows tillsammans med John Farrar, en australiensisk musiker, ett mer organiserat försök som vokalgrupp vilket resulterade i ett självbetitlat album och ett kallat Second opinion. För ett par dagar fick jag dessa album i present från min gode vän Peter och jag ska här lämna några kommentarer till några av låtarna.

Inte oväntat präglas den egna musiken av suveränt gitarrspel och långt ifrån oäven sång. Tekniskt sett genomarbetat, skickligt utförd och väl producerad. Men - och det finns förstås ett men. Originaliteten saknas. Musiken är både cool och smooth, men lämnar få avtryck och de som gör det har tydliga influenser från andra grupper. Låt oss höra.

Det tredje spåret på första albumet, Brownie Kentucky, som jag gillar bäst, har tydliga Beatles-influenser och stämningsläget från Eleanor Rigby är inte långt borta och visst känns introt igen från Here comes the sun?.

https://www.youtube.com/watch?v=CvSO_eJ2DF0

Baby I´m calling you är också en attraktiv låt där man närmar sig ett uptempo vilket man kanske borde vågat sig på lite oftare. Den akustiska inramningen gör den faktiskt tätare än jag tror elgitarrer skulle ha gjort. Och så finns förstås ett sparsmakat och genialt solo av Hank.

https://www.youtube.com/watch?v=Cbc_YOhrOrI

I numret Faithful närmar man sig en nästan drömsk ton, med folkore i bakgrunden. Som ballad i Donovansk anda är den lysande men hade stått sig bättre i en miljö som inte var så likartad. Den drunknar liksom i alla andra ballader.

https://www.youtube.com/watch?v=EXc-VxbAdVM

Välgörande för ett popsnöre som jag var Simplify your mind en rockare som piggade upp mig. Så långt in var jag en smula balladtrött. Västkustinspirerad både till musik och text och här hör man att hippie-eran inte gått herrarna obemärkt förbi. Inte heller A day in life.

 https://www.youtube.com/watch?v=NHITeDdAzQA

Lady of the morning är en tilltalande ballad i halvtempo där sången verkligen går fram. Och dom sjunger väl.

https://www.youtube.com/watch?v=SJesLCfMUDg

Sista spåret på Second opinion är All day, all night blues. Någon blues är det inte men har en catchy refräng och ett munspel som ger låten karaktär. Taktbytet är fräckt.

https://www.youtube.com/watch?v=FU7MoWl1GSE

Gruppens kanske mest ihågkomna låt är singeln Marmaduke, men jag fastnar för b-sidan Strake a light. En studsig visa som har en riktigt smart refräng och texten är också självständig. Tankarna går närmast till skiffle och kanske vaudeville. Kanske den roligaste låten. Jag har för mig att Cliff också tog den till sig i repertoaren. Den får nog bli min favorit.

https://www.youtube.com/watch?v=yb_fc02TmB4

Sammantaget då? Med risk för att förlora en vän så får jag säga att trots att gruppen är extremt skicklig och för den som vill bli påmind om Bruces skicklighet så står plattorna inga andra efter.

Men alltså! Jag har provat att ha musiken som bakgrundsmusik när vi haft gäster och det fungerade väl. Cool bakgrundsmusik men, med få toppar. Det finns skäl för att gruppen bara blev en fotnot i pophistorien och att Shadows återgick till att i olika formationer fortsatte spela Apache…

Lars