Ibland var det verkligen bättre förr!
Uppsala har avancerat rejält som evenemangsstad de senaste åren. Nu är det inte alls ovanligt att musikvärldens större namn kommer hit, vi uppsalabor behöver inte alltid åka söderut till Kungl. huvudstaden för en bra show.
En av de scener som tagits i anspråk är Botaniska trädgården. En skön oas, mitt i stan för dig som inte känner Uppsala. Den 5 augusti fick vi där besök av Tom Jones, som vi minns från sextiotalet med många sköna hits. Orkesterarrangemang som klassiska schlagers men med tryck och personlighet som gjorde att vi som lyssnade på den gitarrbaserade popen också gillade Tjuren från Wales.
- Om han inte hade varit en son till en gruvarbetare, borde han ha varit det, lyder ett av uttalandena om honom. Mitt i prick. Tom Jones sjunger med en grov och tung röst. Det liksom låter knuten näve även om musiken inte är aggressiv.
Ett ännu bättre rockuttalande har han levererat själv: - Det är lika roligt som förr att stå på scenen. Den enda skillnaden är storleken på trosorna som kastas upp på scenen!
Hur kul var det då för oss i publiken i Uppsala att lyssna på den numera 76-årige hjälten?
Jodå, det var inte alls pjåkigt. Vädret var perfekt sommar. Arrangören tillät tältstolar så det var inget problem att komma tidigt och få en bra plats utan att bli småtrött i kroppen innan det började.
Men konserten var inte riktigt på förväntningarnas nivå, ärligt talat. Jones hade ett åttamannaband med sig. Tre blåsare kändes rätt men de fick alldeles för litet utrymme. Ofta var de inte ens med på scenen. Istället rockade gitarrerna på, förvisso hantverksskickligt men arrangemangen blev inte alls den musik med pampiga gester men förknippar Tom Jones med. Där fanns material från senare plattor som i alla fall undertecknad inte lyssnat på. Inte dåligt, men ovant för örat.
Flera av de gamla hitsen hoppades över. Men vi fick bra versioner av It´s not Unusual och Thunderball. Den där sista riktigt höga tonen kom dock inte med av mänskliga skäl, han är ju 76 år! Ännu bättre var Green, Green, Grass of Home som levererades med ett skönt countrylunk.
Allra bäst var att rösten fortfarande fanns där, i alla fall till 80-90 procent. Den lät ungefär som förr, alltså.
Men sämst att Tom inte alls var något showman, publikfrieri kan vara jobbigt men äldre artister brukar behärska konsten. Här var det mest tyst från scenen mellan låtarna.
Nej, ni som inte var där behöver inte våndas. Visst var det härligt att uppleva en av sångarhjältarna från ungdomen men Tom Jones är bäst på skiva. Låt oss avsluta med några exempel.
Spellistan kan bara börja med en låt, genombrottet 1965, It´s not Unusual fortfarande lika bra som då
https://www.youtube.com/watch?v=yca2BCwAnBQ
En annan hit han tack o lov sjöng i Uppsala var Delilah, numera känns det som den har lite av klassikerkänsla
https://www.youtube.com/watch?v=icTSPpyub4g
En Bondfan som undertecknad tar naturligtvis med den här också.
https://www.youtube.com/watch?v=xAQ-nG0AlSg
En låt vi inte fick i Botaniska trädgården var She´s a Lady från 1971. Ännu en pärla som det gitarrtunga bandet borde ha klarat bra. Nåväl, den finns ju på skiva och nu här på bloggen.
https://www.youtube.com/watch?v=0MldsqKGnLA
Inte trodde väl vi då att vi skulle lyssna på våra idoler en dag när de är närmare 80 än 70. Men tiden går och så länge många gamla hjältar består är det bara att vara tacksam!
Per
Det är väl så med artister som kommer upp i åren, är att vissa låtar skippas av olika skäl. Tyvärr så lyssnar dom väl för lite vad publiken vill höra. Den blir för ofta"påtvingad" låtar från den senaste "super-bra" skivan. Artister i Tom Jones ålder har givetvis sina super-bra låtar i hitsen som är mellan 40-60 år gamla.
Men som sagt det är ju alltid bättre än inget.
Har nog inte varit någon stor favorit, men man måste imponeras av hans röst.
