En skivaffär försvinner
Uppsala har drabbats av en kulturförlust av den högre dimensionen. Den 12 augusti avled Peter Ericsson. Det innebär att hans skivaffär, Örat, försvinner. Det var Uppsala enda riktiga skivaffär.
Jo, du läste rätt: den enda. Uppsala må ha mer än 210.000 invånare men här finns nu inte en enda affär som tar hem de senaste utgåvorna, ställer dom i skyltfönstret så att vi stamkunder lockas att längta. Visst finns här några som säljer begagnat, men det är långt ifrån samma sak.
Skivaffären är ett ställe man hänger på. Att man inte får med sig ett inköp, något som ändå händer notabelt ofta, gör inte så mycket. Man har fått en liten mysig stund. Några minuter som gör dagen bättre. Men affärerna försvinner eftersom.
Peter var en av delägarna till legendariska Musikörat som lades ned 2008. Den stora förlusten för Uppsalas musik liv kompenserades när Peter på egen hand öppnade Örat på Kungsgatan. För undertecknad, som arbetade i Stadshuset intill, betydde det enkla och självklara småpromenader på luncherna för att kolla om någon nytt hade kommit eller var på gång.
Men framförallt för en liten pratstund musiknördar emellan. Den som inte har samlat på skivor kan tro att en skivaffär är en butik som andra. Icke så. Det är en mötesplats för en begränsad, men inte liten, krets av människor
Vi känner inte varandra, mer än möjligen till för- eller smeknamn. Vi tänker inte alls på ålder, yrke, bakgrund och annat personligt. I stället ser vi vad denne letar efter och kanske slänger ur oss en kommentar. ”Den där måste du höra” och så börjar en kort och ibland intensiv dialog. Intensiv därför att vi musikälskare har ofta mycket bestämda uppfattningar.
Ofta finns där ett skratt med. Jag är helt säker på att det skrattas mycket mer i skivaffärer än i skoaffärer eller i vilken annan affär som helst. Naturligtvis blir det så. Vi snackar ju om vårt brinnande intresse, vår kärlek till musiken. Är det bra, då jublar vi. Är det dåligt, garvar vi åt det. Leendet finns alltid där.
Peter tog en stor ekonomisk risk när han 2008 erbjöd oss Uppsalas musiknördar en egen oas. Alla vet att skivor i dag säljs över nät i stor utsträckning. Men han ville inte leva ett liv utanför det han älskade. Peter är en av de många hjältar utanför populärmusikens många rubriker som genom att sprida musiken med kunskap och engagemang gjorde livet roligare för många, inte minst undertecknad.
Nu står det ”stängt” på dörren mot Kungsgatan. De sista CD-skivorna har sålts ut för 20 spänn styck. Ett kulturellt andningshål för Uppsalabor och andra är borta. Jag vet att Burmans i Umeå håller ut och jag tror att det ännu finns en bra affär i centrala Gävle. Hoppas att Bengans i Göteborg fortfarande är den underbara affär jag besökte häromåret. Sveriges bästa måste det vara.
Det känns inte kul att klaga, denna blogg fokuserar ju på en musik som utstrålar mer glädje, positivism och framtidslängtan än det allra mesta. Men när nätköp och nedladdningar tar ifrån mig och många fler en själslig landningsplats har man väl ändå rätt att bli förbannad?
Per
