perolarssextiotal

När jag hörde nyheten om Leonard Cohens bortgång stod hans sista platta bredvid CD-spelaren, redo att avlyssnas ytterligare en gång. En stillsam skiva. Den inleds av en svagt, stillsamt mullrande kör som sätter färgen för hela skivan. Det går sakta. Cohen halvsjunger, ja deklamerar texterna med sin omisskännligt mörka röst. En tjejkör kommer in emellanåt och bär melodin. Ibland fyller en fiol eller en gitarr ut med en slinga. Det är stillsamt och vackert. Inte som popmusik i allmänhet, vare sig i dag eller tidigare. Det är Leonard Cohen på topp.

Jag tror inte att vi har skrivit om honom tidigare här. Det känns inte alls konstigt. För när Leonard Cohen dök upp i det popmusikaliska medvetande 1967 var det liksom från sidan. Popmusik var ju tonårsmusik och här kom en snubbe som var närapå dubbelt så gammal. Han hade givit ut ett par diktböcker, läste vi. Hans musik var långsam på ett sätt som inte passade i tiden. Han lät så hopplös gammal. För mig som 17-åring var han en udda figur i marginalen. Det var Bob Dylan som stod för det unga och upproriska. Några andra texter på engelska än Dylans tänkte man inte på, då.

Men någonstans i bakhuvudet sjönk  ”Suzanne” och ”Hey, That´s no way to say goodbye” in utan att jag märkte det. Två oemotståndliga låtar. Klassiker heter det.

 https://www.youtube.com/watch?v=ZX0CfFdk-jw 

 https://www.youtube.com/watch?v=b-bJPmasXKs 

När andra LPn Songs from a Room kom 1969 var man lite äldre och då var det inte alls lika konstigt att den kunde spelas när man besökte en klasskompis med musikintresse. Bird on a Wire är en annan fin pärla.

 https://www.youtube.com/watch?v=K8fT7rnRotY 

När pop- och rockvärlden blev intensivare på 70-talet var det som att Leonard Cohen försvann lite, i varje fall minns jag inte att hans album gav intryck, inte ens när självaste Phil Spector producerade. Men på 80-talet kom en come back med LPn I´m Your man som hade ett modernt sound och en rejäl pärla i First we Take Manhattan.

 https://www.youtube.com/watch?v=5rhM1i43NK8

 Den här låten spelades också in av Jennifer Warnes som gjorde en hel LP med Cohen-låtar 1987 vilket bidrog starkt till hans återvunna popularitet. Innan dess hade han gjort den låt som genom Jeff Buckleys cover 1994 kommit att bli hans kanske allra största låt, här – självklart – i original

 https://www.youtube.com/watch?v=ttEMYvpoR-k

Leonard Cohen fortsatte med en gles skivproduktion men spurtade de sista åren eftersom han  hade blivit lurad på pengar av en ”rådgivare”. Plattorna visade en artist med häpnadsväckande originalitet och integritet och mot slutet blev de bara bättre och bättre.

Jag hade förmånen att se honom i hans sista framträdande i Stockholm för tre år sedan. På Globens scen kan vem som helst se lite liten ut men Leonard Cohen liksom fyllde hela det gigantiska rummet med sin utstrålning, även om han överlät mycket av sjungandet till den kvinnliga kören.

Hans sista platta heter You Want it Darker. Skulle det vara en fråga skulle normalt svaret vara ett nej. Men Leonard Cohen kunde genom hela sin karriär få det mörka att bli vackert på ett sätt så att man i just hans fall gärna svarar ja på frågan.

Men nu har mörkret helt lagt sig över en av populärmusikens största poeter och personligheter. Jag tar av mig mössan, böjer huvudet och spelar skivan en gång till.

Per