En reflexion över sextiotalets och dagens populärmusik.
”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna…”
Fast nej, det har jag inget behov av. Kärleken till musiken från sextiotalet är till musikens kvalitét, inte till att allt förknippas med lyckliga tilldragelser i det för flutna. Men – häromdagen träffade jag min älskade och respekterade gudson som är mitt uppe i sin ungdoms lust och kval och han gav mig några förslag på musik (som jag misstänker han gav mig för att vidga min, i hans ögon, rätt snäva musiksmak). Det var nog exempel på musik som han kommer att älska i hela livet. Dessa två låtar fick jag i uppgift att lyssna in mig på:
https://www.youtube.com/watch?v=bcTP84VSzSY
https://www.youtube.com/watch?v=bi4_yoxn8W0
Det vilar en skugga av Broder Daniel (och en gnutta Mauro Scocco) över Hellströms musik och jag gillar blinkningarna till Simon och Garfunkel i ”Shelley”.
Nå, i vilket fall slog det mig att det i hans musik finns en underton av cynism som tydligen träffar en nerv hos dagens ungdom. Det rör sin nästan om en gnutta dystopi som i sextiotalets ballader närmast motsvarades av vemod.
Nå, igen, så fick det mig att blicka bakåt med mina nostalgiska glasögon (som jag hittade efter mycket letande). Detta var vad jag fann när jag satt på mig dem.
Min tidigaste kontakt med popmusiken kom i decennieskiftet 50- 60-tal då fotboll blandades med flickintresse, skolarbete med pojkstreck och livet var huvudsakligen gott och okomplicerat. Det första klubbslaget kom med Jerry Williams (inte Elvis) så då förstår du nog hur bedövande schlagerfemtiotalet varit.
https://www.youtube.com/watch?v=ZGCwOoX_fUM
I sextonårsåldern var världen och sinnet vidöppet. Inte undra på att man var mer än mottaglig då nästa klubbslag kom, denna gång i form av världens bästa rocklåt någonsin.
https://www.youtube.com/watch?v=-2GmzyeeXnQ
Första riktiga flickvännen. U know! Där fanns det förstås en låt i bakgrunden hela tiden. För evigt förknippad med henne (hon har förstås glömt det). Och en av Stones bästa.
https://www.youtube.com/watch?v=NwhtyFIAqf8
Vemodig men inte med den hopplöshet och – återigen – den cynism som tycks prägla delar av dagens ungdomsmusik.
Beatles musik var soundtracket till hela min ungdom och det är många låtar som är värda att lyfta fram, men det får bli bara en. Minimalistisk och genial. Och vem har väl inte upplevt något som denna låt beskriver.
https://www.youtube.com/watch?v=wwo4VYWi8GA
Lars
Lars: Kan du inte be din gudson förklara vad det är som gör Håkan Hellström så obegripligt populär? Han är seklets största svenska artist med marginal men jag kan inte annat än tänka på hans obefintliga sångförmåga när jag hör honom! Är jag ensam om det?
Min gudson hälsar:
"Att säga att Håkan Hellström inte kan sjunga är som att säga att Ringo Starr inte kan spela trummor.
Min mening när det gäller Håkan Hellströms sångförmåga är att han har en otrolig inlevelse som mer än väl väger upp för hans sångförmåga. Att lyssna på en sångare eller sångerska som sjunger texten helt platt är enligt mig värre än att lyssna på någon som "inte kan sjunga". Håkans musik är inte byggd på hans förmåga att ta höga eller låga toner helt rent, precis som Ringo Starr inte byggde sitt trumspel runt solon utan istället var innovativ på att spela det enkla taktfast.
Häpp"
Tack för ett bra svar, gudson! Jämförelsen med Ringo Starr blev tokig, dock. Vi tycks vara ense om att HH saknar sångförmåga i tekniskt avseende (Ringo däremot saknar ingen teknisk förmåga!). Jag kan hålla med om att HH har stor inlevelse och inser förstås att det är så han blivit populär.
