Nej, sextiotalet hade inga baksidor, eller? Del 5 – The Byrds
Hade närapå missat våra folkrockare från Los Angeles i min genomgång av bra b-sidor från sextiotalet. Orsaken är enkel: jag köpte inte deras singlar då de hade vänligheten att lägga de härliga hitlåtarna på sina LP som däremot blev obligatoriska inköp. Men gruppen levererade inte bara underbara a-sidor utan också några verkliga pärlor på 45ornas andra sida.
Baksidan till Mr Tambourine Man hoppar vi. I Knew I´d Want You är den segaste låten på LPn som bär hitlåtens namn. Men nästa singel, All I Really Want to Do, backades av en låt som länge varit klassiker i Byrds-katalogen, I Feel a Whole lot Better
https://www.youtube.com/watch?v=to-RVV_3anw
Skriven och sjungen av Gene Clark som breddade gruppens repertoar med renodlad popmusik bredvid den folkrock som Roger McGuinn stod för. När de därefter släppte Turn! Turn! Turn! var baksidan en annan av hans låtar. Från den snodde George Harrison rytmen till sin If I Needed Someone. (Riffet till samma låt snodde han från Byrds version av The Bells of Rhymney). She don´t Care about Time var inte med på LPn så det tog några år innan jag upptäckte den. Det var värt väntan.
https://www.youtube.com/watch?v=rZj7LITXD44
Nästa Byrdsklassiker var den majestätiska Eight Miles High, en sådan där låt som håller i evighet och fortfarande bara låter bättre varje gång man hör den. På baksidan fanns den här läckra saken, skriven av McGuinn och Crosby, Why?
https://www.youtube.com/watch?v=nuFo2n3oNMU
Efter Eight Miles High hade the Byrds inga hits men vi var några stycken som fortsatte tro på våra idoler. Jag tror vi insåg att gruppen senare skulle få en framstående plats i rockhistorien och att många senare inte skulle förstå hur så bra låtar kunde floppa på listorna.
Per Gessle tog upp nästa singel på Roxettes liverepertoar, den rockiga So You Want to be a Rock and Roll Star. Inte en av gruppens största låtar, om ni frågar mig, men baksidan är det definitivt.
https://www.youtube.com/watch?v=I7Uh8933Jvs
Med Everybody´s Been Burned visade David Crosby sin unika personlighet. Flummigt? Ja, kanske, men en makalöst läcker låt. Glimrande gitarrer, läcker basgång och en lite svävande melodi som fångar en oemotståndligt.
Listan över The Byrds singlar avslöjar att, visst, en del b-sidor var inget vidare. Som vanligt håller vi oss på bloggen till det bästa och medge att ni fått höra fyra tunga låtar!
Funderar på att avsluta serien med nästa inlägg. Någon som har ett tips på ett sextiotalsnamn vars b-sidor borde framhållas?
Per
Härligt att Gene Clark framhålls här, tycker han var hur bra sångare som helst. Gjorde även en del solo låtar som jag gillar.
Soundet är omisskännligt. Tolvsträngade Rickenbackers i skickliga händer ger ett särskilt sound. Ett par av låtarna hade jag inte hört. Tack Per!
Jag förstår att Du behöver tips Per, men om JAG säger att t.o.m. The Shadows hade baksidor på sina plattor (även om man lätt kan förledas att tro att alla var dubbelsidiga mästerverk) så har jag löst problemet för Dig ...
Tack Peter F! Jag gör ett inlägg med The Shadows då jag håller med dig. Men då finns det ju ytterligare en grupp jag funderar på!
Jag väntar med spänning, Per.
