Grattis Bob. Ny skiva också!
Begreppet ”tiden går” är inget som upptar oss rockmusikälskare. Vi njuter av plattan vi lyssnar på, vi minns de många bra låtarna och LPskivorna och vi gläds när vi hör något bra nytt. Att det ”nya” ofta är en återutgåva av något från t ex 60-talet förringar inte glädjen av upptäckten, tvärtom.
Nej, tiden är väl inget att bry sig om! Men visst kom begreppet förbi mig när jag för en tid sedan bläddrade i bloggens arkiv och från maj 2011 hittade artikeln ”Grattis Bob”. Den store mannen fyllde då 70 år och det slog mig, som en oväntad överraskning, att Herregud, han fyller ju 75 nu!
Att här en gång till beskriva Bob Dylans enorma betydelse för populärmusiken känns inte nödvändigt. I artikeln för fem år sedan betonade jag hans betydelse för sextiotalets musikscen. Att han lyfte fram ordet i musiken som fick budskap och en politisk dimension.
Att han efter sin 50-årsdag för 25 år sedan blivit sparsmakad i nyutgivningen lever vi med utan invändningar. Det kompenseras rejält av bootlegserien där vi fått åtskilligt godis som inte givits ut tidigare. De nyinspelade plattorna har också varit bra, även om vi som var med på 60-talet anser att han var bäst just då.
Det senaste vi fått nytt av Dylan är en andra platta med gamla amerikanska schlagers. En fortsättning på förra årets överraskande Shadows in the Night. Mitt inlägg här om den i mars förra året fick rubriken ”Men Bob, vad har du gjort?”. Jag hade – medges! – lite svårt att hänga med i hjältens nyorientering men skrev också ”Om man tänker på att de här framförs av en 74årig före detta vissångare som alltid haft mer av känsla än tekniskt skicklighet i sången, då blir det faktiskt ganska OK”. Min text avslutades med att plattan, när man tänker, är ganska acceptabel.
Så när nya Fallen Angels snurrar i CD-spelaren är jag beredd och måste erkänna att det låter riktigt mysigt. Kanske är rösten lite, lite knarrigare än sist men det ökar bara känsla av personlig närvaro. Det är uppenbart att Bob länge önskat få sjunga just dessa låtar som han hörde sina första år i livet.
Jag glömmer att Frank Sinatra sjungit in dessa låtar tidigare – hör inte hört dem med honom, ärligt talat – och då försvinner också tanken på de snygga orkesterarr man associerar med honom. Istället njuter man av Bobs eget, förträffligt väl samspelade gäng som kompar honom. Donnie Herron på både steel guitar och fiol är en pärla. Han får utrymme liksom gitarristerna som bjuder på snygga, ibland riktigt långa, intron. De sex musikerna spelar som om dom aldrig gjort annat än spela tillsammans. Någon som är nästan sant efter decennier med Bob Dylan och hans never-ending-tour.
Nej, visst fortsätter vi vara 60-talsnördar här på bloggen. Visst är det så att Master of War, Like a Rolling Stone etcetera förblir de största låtarna med Bob Dylan. Men att han vid 75 års ålder släpper denna platta är inte bara värd beundran utan, faktiskt, lite beröm!
Ja, just det: GRATTIS Bob, 75 år!
Per
Utmärkt inlägg, Per! Dylans betydelse kan svårligen överskattas och jag undrar fortfarande när han ska få sitt välförtjänta Nobelpris i litteratur. Jag recenserade han förra album här på bloggen och måste säga att jag, liksom du, är en smula sval inför dem. Men återigen - hans vilja att fortsätta och förnya sig är beundransvärd.
Dylan är alltid att räkna med.
Och SR har delvis i vart fall tillmötesgått våra tidigare önskemål som vi plågat dem med, Per. Lyssna i P4+!
