perolarssextiotal

Ibland får jag frågan från en oförstående omvärld: ”Hur kan du och Per, år efter år, hitta på saker att skriva om i bloggen?”. Jag kan inte svara för Per, men för mig är det aldrig jag behöver krysta fram ett inlägg. Tvärtom så kommer inspirationen hela tiden – från musik jag lyssnar på, artiklar jag läser och samtal med likasinnade. Ämnet tycks outtömligt. Idén till dagens inlägg kommer till exempel direkt från Pers inlägg i förra veckan där han framför åsikten att Paperback writer inte tillhör Beatles bästa. Smak ska man inte diskutera, men jag menar att låten är bra, men viktigare är att den också är betydelsefull, eftersom den markerar en viktig milstolpe i gruppens utveckling. Låt oss först lyssna på den, med text eftersom den också är viktig:

https://www.youtube.com/watch?v=o23577xlVJE

Man kan diskutera med vilket album Beatles tog steget från skickliga popmusiker till nyskapande musiker. En del säger Rubber soul och andra Revolver. För min del är det en fråga om påvens skägg – det är med bägge dessa album gruppen tar språnget. Men mitt mellan dessa ikoniska album kommer singeln Paperback writer/Rain, skriven i samma tidsperiod. Bägge låtarna är nyskapande men här ska jag bara säga ett par ord om b-sidans Rain. Det är den första låt där betydelsen av Ringos spel för gruppens sound framträder som tydligast och förebådar hans alltmer framträdande roll på bland annat Pepper-albumet i de låtar han medverkade. Man kan nog säga att det var första gången som trummorna, bortsett kanske de mer udda låtarna med Sandy Nelson, fick ansvaret också för den melodiska basgången.  

Men A-sidan kanske är viktigare:

Texten handlar ju om en författare som skriver till en förläggare och ber om publicering. Paul är upphovsmannen och det har diskuterats om låten är en hyllning till John som redan fått två böcker publicerade eller om en släkting till Paul utmanat honom att skriva en låt som inte handlar om kärlek. Oavsett vilket så var det faktiskt den första listetta som inte handlade om just kärlek. Den kan också tolkas som den nya syn på karriärmöjligheterna i livet som denna efterkrigsgeneration hade jämfört med det statiska klassamhälle som det engelska samhället varit präglat av. Därmed förebådade de mer socialrealistiska texterna på Revolver som Taxman och Eleanor Rigby. Den är emellertid närmare Taxmans distanserade och humoristiska anslag och visar att det inte bara var Kinks som hämtade inspiration från Music hall-traditionens "lustiga visor".  

Rent musikaliskt var den en vidareutveckling av Day tripper (som huvudsakligen skrevs av John) och framför allt var det ett nytt steg för basens roll i popmusiken. Pauls uppfinning, den vandrande basen långt fram i ljudbilden (även om Bill Wyman kanske var lika tidig), utvecklades ytterligare. Försöket med att öka trycket i basgångarna hade emellertid sina risker – nålen riskerade att hoppa i skivspåret. Problemet blev inte mindre av att man förstärkte Ringos bastrumma med en mikrofon. Problemet kunde man lösa med två tekniska innovationer. Dels lät man basen använda en högtalare som mikrofon tillsammans med en Abbey Road-uppfinning, ATOC. Jag ska inte trötta dig med vad ATOC var utan googla om du är intresserad. För att ytterligare minska risken för nålhopp spelade Paul inte på sin vanliga Höfner-bas utan valde en Rickenbacker som ger en ljusare ton.

I huvudsak är låten baserad på ett enda ackord,ett G7 som stadigt ringer, möjligen ett inflytande från den indiska musik som väckt hans och de övrigas intresse. Man ska inte heller glömma att Beatles vid denna period var väl bekanta med såväl hasch som LSD. Dr Robert, en leverantör, kommer som bekant i en egen låt på Revolver.

Paperback writer spelades in parallellt med Revolver och hade säkert platsat på detta koncept-album, men blev istället, tillsammans med Penny/Strawberry deras kanske bästa singel och i mitt tycke en elegant brygga mellan dessa album. 

Vid denna tidpunkt avslutade Beatles sitt turnerande och hade svårt att hinna med Tv-framträdanden och gjorde istället ett litet filmklipp som kunde visas och därmed blev man något av pionjärer också vad gäller den kommande musikvideo-vågen. Ett problem var att Paul slagit av en framtand vilket man ser i detta lilla klipp:

 https://www.youtube.com/watch?v=qf5Eclt6_ac

Såhär kunde inspelningen av filmen ha gått till:

https://www.youtube.com/watch?v=MzXhYVuXU8E

Nå, Per, tack för inspirationen. Nu ska jag inte skriva om Beatles på ett par veckor. Tror jag.

Trevlig sommar alla!

Lars