perolarssextiotal

När man i olika sammanhang rankar Kinks musik som hamnar Waterloo sunset ofta i topp. Vemodet och det mjukt melodiska tillsammans med rytmen gör den till en av de stora rockballaderna. Låten kom att bli en av Kinks mest framgångsrika singlar och finns med på deras album ”Something else by The Kinks” och kom ut 1967.

Stationen vid Waterloo har funnits med Ray under stora delar av hans liv. Som femåring besökta han platsen med sin far, som 13-åring låg han på S:t Thomas sjukhus med utsikt över floden och parlamentet och när han gick på Croydon College of Art bytte han tåg på stationen. På Waterloo bridge, som var ett populärt ställe att promenera på för förälskade par, tillbringade han också tid med flickvänner.

Sången, säger han, dök upp nästan färdigskriven i hans huvud, text och musik tillsammans. Han menar att Terry och Julie i texten representerar det nya och självständiga i den unga generationen som hade val utanför det traditionella med att gifta sig och få barn och flytta in i ett ”semi-detached suburban house”. I senare intervjuer säger han att den ursprungligen hade titeln ”Liverpool sunset” men att han senare ändrade den. Skälet till det ursprungliga namnet var att han vid denna period var starkt inspirerad av merseybeat och att han tyckte publiken i Liverpool var den bästa i landet.    

Ray skrev sången under en period då han hade haft vad han kallar ett ”breakdown”. Han kände sig både ensam och sårbar vilket jag tycker hörs i hans röst som i sin bräcklighet nästan är lite lik Bryan Ferrys. Ray framstår som betraktaren i låten, men han säger att den verkligen handlar om honom själv och att den är en av Kinks låtar som ligger honom närmast om hjärtat.

Inspelningen präglades, enligt Mick Avory som var Kinks trummis, av ett lugn och en harmoni som inte alltid var självklara under inspelningar. Ray berömmer också i efterhand sin bror Dave som ”för en gång skull” löd de instruktioner han fick av Ray och spelade precis så melodiskt som han ville. Rasa, Rays dåvarande hustru, hjälpte också till med sången. Inspelningen tog inte ens tio timmar trots att man experimenterade bland annat med ett pianoarr innan man bestämde sig för enbart gitarrer. Ray producerade skivan själv.

Då och då, när jag är i London, så brukar jag ta en promenad vid Waterloo med låten i lurarna och försöka hitta den plats Ray tänkte sig stå och se ut över floden i texten. I de omgivande kvarteren finns ett otal trivsamma pubar som inbjuder till en pint eller två och samtal med den lokala publiken. Det är förvånande hur många äldre herrar i min egen ålder som kan berätta utförligt om låtens tillkomst, var utsiktsplatsen ligger och om hur väl de känner Ray och Dave personligen. Alltid lika trevligt.

För mig är låten i Kinks topp tre i vart fall och jag tröttnar aldrig på den. Och vem gör väl det?

https://www.youtube.com/watch?v=g-D9xcZgKX4

Lars