Gott Nytt År!
Med detta inlägg vill Per och jag önska alla läsare ett riktigt Gott Nytt År.
Nyår är en tid för eftertanke, en tid att blicka bakåt och en tid att blicka framåt. I detta inlägg ska jag – säkert inte överraskande – blicka bakåt, och denna gång utan funderingar om inspelningsteknik, ackord eller låtarnas betydelse i ett pophistoriskt perspektiv. Nej, jag ska bara presentera några låtar som ligger mig särskilt varmt om hjärtat och som jag aldrig tröttnar på att lyssna på utan att de i sig är några musikaliska mästerverk. Det är låtar som inte heller är knutna till något trevligt minne i det förflutna och som därmed saknar den nostalgiska patina som kan förklara böjelsen för en viss låt. Nope – helt oförklarligt har dessa låtar rört vid mitt hjärta och kanske gör rör de också ditt.
Den första är en låt med The Tokens men som väl senare blev mer känd när David Bowie gjorde en framgångsrik cover på den, men det är en annan version, nämligen Merseys från 1966 som ahr bosatt sig o mitt hjärta och på min hörselnerv. Jag talar alltså om ”Sorrow” som tydligen också satte sig på George Harrisons eftersom han tog med refrängen på sin låt ”It´s all too much” på albumet om den gula undervattningsbåten. På denna kan jag således ses gå och nynna på mina morgonpromenader.
https://www.youtube.com/watch?v=BCMJPG_svTc
I gamla stan i Stockholm låg tidigare en popklubb som hette Bobbadilla som jag besökte ett par gånger. De hade, om jag minns rätt, både levande musik och diskotek. Under ett av mina besök drabbades jag som av ett klubbslag av nästa låt. Dagen därpå tillbringades med ett febrilt sökande efter singeln på stadens affärer. Låten är verkligen inget banbrytande mästerverk och tillhör egentligen genren tuggummipop, något som aldrig intresserat mig särskilt. Men det var något med den som jag inte alls kan förklara vad det är men den har också bokat in sig i huvud och hjärta. Jag kan tipsa om att den passar utmärkt att vissla på långpromenaden. Men Lemon Pipers har förutom detta lilla mästerverk (sic) inte satt några spår i pophistorien.
https://www.youtube.com/watch?v=bI1EOxwnpvk
Sista låt (jag skulle kunna hålla på längre än du vill veta) är med Peter, Paul and Mary. Inte heller det en grupp som i övrigt gjort mig knäsvag. Men i just denna har de lyckats baka in så mycket sextiotalsmagi att den blir alldeles oemotståndlig. Den innehåller dessutom ett moment som jag gillar, den där meta-texten eftersom den handlar om andra samtidiga grupper. Kul. När man ser videon kan man undra om Marys ”dans” är koreograferad? I så fall så hatade koreografen henne. Men allt är förlåtet säger Lars som nynnar vidare på låten…
https://www.youtube.com/watch?v=TrXXx9706tc
Gott Nytt År!
Lars
