För den som inte har något emot att gå vilse i en skattkammare
Sedan 25 år har Bob Dylans skivbolag släppt spännande plattor med material från artisten som inte funnits officiellt utgivet men som vi längtat efter eftersom vi vet att låtarna funnits och hört dom i olika piratupptagningar.
The Bootleg Series började rent otroligt med 3 CD med outgivna låtar. 1998 kom den fjärde plattan i serien, den legendariska Albert Hall-konserten 1966. Sedan har vi fått en ny utgåva ungefär vart tredje år. Många pärlor har det blivit. På denna blogg kunde ni för ett år sedan läsa min presentation av vol 11, The Basement Tapes, där Dylan med the Band spelar flera klassiska sånger vi inte tidigare hört med dom.
Lagom till julhanden kom vol. 12, ”The Cuttin Edge”, med inspelningar från åren 1965-66 som resulterade i en klassisk trio LP och några härliga singlar varav en är en av rockhistoriens allra viktigaste låtar.
Att jag skulle önska den av tomten var givet och glädjen stor när julklappspapperet avlägsnades från lådan med 6 CD. Utgåvan finns i en mindre version med två CD men också i en superlyxupplaga med 18 CD och 9 vinylsinglar. Den lär kosta över fem tusen spänn!
Min låda har samma eleganta design som föregångaren. Den mäter 22x21x4 cm. Under det hårda omslaget finns två böcker, också de med hårda omslag. En snygg fotobok med massor av fina bilder. I den andra hittar vi skivorna och en verkligen läsvärd text om hur det gick till när de klassiska plattorna Bringing it all Back Home, Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde kom till.
Skivorna innehåller sånt som fastnade på inspelningsbandet men som ratades. Återgivna i den ordning de spelades in med noggrann datering och redovisning av vilka musiker som spelade. Välskrivna kommentarer som fäster uppmärksamheten på viktiga detaljer om hur låtar utvecklats och som beskriver hur Dylan arbetade. Några av spåren har tidigare släppts i Bootleg-serien men det allra mesta hör vi för första gången.
Det hela börjar med fyra versioner av Love Minus Zero/No Limit. Den första stannar på mitten men den andra håller hela vägen. Bara Dylans akustiska gitarr och John Sebastians bas. På den tredje tillkommer elgitarr och nu är tempot lite neddraget. Inte heller det var helt till belåtenhet för vi får en fjärde version, nu med trummor, ett par gitarrer till, och piano. Högre tempo. Ganska lika den som gavs ut på LPn.
På detta sätt får vi flera exempel på hur Bob och hans följsamma musiker prövar sig fram. Samma låt med olika tempon, olika ansatser, olika komp. Några spår, notabelt få, slutar tvärt därför att någon kommer av sig.
Men flera låtar finns bara i en version. Innan bandspelaren sattes igång hade då Bob redan bestämt hur det skulle låta så det var inte mycket att trixa med. Det är också anledningen till att ett par låtar från Bringing it all Back Home inte finns här. De satt perfekt på första tagningen.
Självklart kastade jag mig genast över CD 3 som har 20 spår med Like a Rolling Stone. Just det, samma låt. Kan låta lite vansinnigt men det är ju DEN låten. Vi hör hur de gör den i valstakt med ett långt munspelsintro under första dagens inspelningar. Dagen därpå är Al Kooper på plats. Redan fjärde tagningen är den perfekta som ges ut på skiva. De fyra sista spåren bjuder på hur det lät i respektive mikrofon på den 4-kanaliga bandspelaren. OK, överkurs javisst, men jag kan inte annat än uppskatta att få höra Mike Bloomfields eleganta sobra gitarrslingor alldeles ensamma.
Den som hoppas på outgivna låtar blir besviken. Bootleg-serien har mjölkat även dessa inspelningar på det bästa. Här finns ett instrumentalt spår. California låter som något färdigt men är inte bra. You Don´t hade to do That och Lunatic Princess är två ansatser till låtar som inte blir något. Sitting on a Barbed-Wire Fence är en entonig bluesimprovisation, inte så mycket till låt men bandet spelar med glädje och Mike Bloomfield är i bästa form. Medicine Sunday kom sedan att förvandlas till Temporary like Achilles.
Att på detta sätt åter höra låtar men redan känner, och dessutom i flera versioner efter varandra, är naturligtvis inget för slölyssnaren. Men är man intresserad av Bob Dylans fantastiska, och i sanning historiska, musik känns det bara naturligt.
Bob Dylan och de suveräna musikerna har en lägstanivå som är rent otrolig hög. Jämför man med de versioner som gavs ut är de kanske snäppet bättre, men man är inte säker. Här finns många exempel på passionerat sång som Bob inte levererar lika bra på de utgivna versionerna. Många finesser i kompet. Dessutom dagens underbart perfekta ljud.
Jag kände först att Bootleg-serien hade kommit till ett slags slut när man började utge övergivna studieförsök. Men det fungerar. Bob Dylans B-lag imponerar, det också.
Per
Nördigt värre med ett tjog versioner av Like A Rolling Stone. Vi som är ett par klasser under nördnivån nöjer oss med orginal-skivorna.
Nördigt värre med ett tjog versioner av Like A Rolling Stone. Vi som är ett par divisioner under nördnivån nöjer oss med orginalskivorna.
Nördigt värre med ett tjog versioner av Like A Rolling Stone. Vi som är ett par divisioner under nördnivån nöjer oss med orginalskivorna.
Du har rätt, Per. I Dylans musik och texter kan man djupdyka hur länge som helst och alltid hitta nya bottnar.
Uppdateringen tog lite tid den 23 januari, därför blev det något tjatigt om Like A Rolling Stone!
