perolarssextiotal

Killar, killar och åter killar. Så är det här på bloggen och så var det på popscenen på sextiotalet. Men det fanns förstås undantag också här i Sverige. Artister som Doris och Eleanor Bodel och grupper som Mac Les Seurs och Angeliques. Och förstås – Plommons. Plommons var kanske den främsta gruppen men – av någon anledning – så seglade de under min radar på sextiotalet, kanske beroende av mitt Göteborgsperspektiv och det faktum att de inte nådde Tio i topp. Först på senare år har jag på allvar förstått deras storhet. Kanske inte i första hand för deras tekniska skicklighet utan för den frejdighet och pionjäranda som präglar deras musik. Nu har jag kommit över en bok som beskriver gruppens historia ur en av grundarna och förgrundsgestalterna, Eva Plommon Soelberg. Boken sönderfaller i två delar, dels den om plommons och dels en som Boa Larsson skrivit om progg och MNW:s tillkomst. Här ska jag stanna vid att kommenterad Plommon-delen.

Eva skriver fragmentariskt om än kronologiskt om tiden och det märks att hon har haft god hjälp av sin dagbok vilket gör att stort som smått blandas på ett otroligt charmigt sätt och som så väl stämmer överens med mina egna minnesbilder från tiden. Huvudstoryn är förstås Plommons historia men boken innehåller mängder av anekdoter och tidsmarkör som gång på gång väcker igenkänning. Klädsel, förhållandet till föräldrarna och kompisgänget, jakten på killar (eller tjejer), de första försöken med alkohol, allt finns där. Många leenden följer läsningen, det kan jag garantera.

Plommons startade som en bluff. Två av medlemmarna var på väg med varsin gitarr för att gemensamt träna litegrann när de mötte en lokal journalist på gatan som frågade om det var ett band. En fråga som de både lögnaktigt och övertygande besvarade med ett ”ja” i förhoppningen att komma i tidningen. Det gjorde de också och därefter kom erbjudanden om att spela på ungdomsgårdar så det blev bråttom med att skaffa medlemmar, instrument och att lära sig spela.

Fortsättningen är en makalös framgångssaga som närmast gick av sig själv. De tycks inte ha drivits av någon större ambition att utvecklas som musiker utan av att ”ha kul”. Tre låtar i repertoaren och tre ackord i varje låt räckte långt på den tiden om man kombinerade detta med fyra söta flickor och ett självförtroende större än Jupiter. Jag ska inte i detalj redogöra för karriären, men de utvecklades förstås både musikaliskt och tekniskt mer genom spelningar än repetitioner. Höjdpunkter var spelningar som förband till The Who och Tv-framträdanden och folkparksturnéer. Beskrivningen av utvecklingen skulle kunnat bli enahanda om det inte var för Evas skarpa blick för samtiden och flitiga noteringar av detta i dagboken. Det blir därmed sammantaget en mycket roande historia om ett av Sveriges stora popband och en återblick på den tid som var. Det finns därför goda skäl för mig att rekommendera boken som du själv, om du vill, kan skaffa genom att skicka 150,- till Eva Plommon Soelberg, Lundagårdsvägen 54, 163 51 Spånga. Tilläggas ska att man fortfarande kan höra Plommons spela.

Jag bad Eva Plommon själv föreslå ett par låtar till detta blogginlägg och den första blev ”Last train to Liverpool” eftersom den skrevs av en av gruppmedlemmarna, Måddan. Den andra hon föreslog var ”Dancing in the street” för att låten är bra med ordentligt drag i. Så här kommer dom:

https://www.youtube.com/watch?v=MqXQ0H3Qzs4

https://www.youtube.com/watch?v=lM7zLkfiM8k

Gör som Plommons – keep rockin´!

Lars