perolarssextiotal

Vi trodde inte att det skulle hända. Det hade inte gjort så mycket om det inte hade hänt. Men nu har det hänt och vi applåderar:

Rolling Stones har släppt en ny LP! Jo, du läste rätt, en NY LP med låtar dom inte givit ut på skiva tidigare. Efter 11 år. När Mick o Keith är 73 och den yngste av de fyra ordinarie stenarna är 69.

Nej, ålder är inte en siffra, det är en känsla och känslan man får efter bara några takter in på första låten är att detta är ett tungt, viljestarkt rockande band. Otroligt rutinerat. Men hungriga som vore de inte många år över 20.

Rolling Stones firar nästa år 55 år som fungerande enhet. Nästan lika länge har de hört till yttersta toppen av världens populärmusik. Dom är inte längre bara in unik institution. Dom bör snart räknas in bland världens underverk, om de nu är sju eller hur många man räknar dom som.

Blue & Lonesome är, som ni redan förstått, en bra LP. Den innehåller inte några nyskrivna Jagger-Richard-kompositioner och det gör ingenting. Grabbarna – jo, det ordet sitter rätt – har gett sig på covers av låtar de gillar och det hörs för här finns mer av spelglädje och inlevelse än man hört Rolling Stones leverera på platta på mycket, mycket länge. På bara tre dagar spelade gruppen in 12 låtar Chicagoblues, den stil som Stones är mer hemma i än någon annan.

Direkt i skivans öppning hajar man till. Rappa gitarrackord och ylande munspel ger Just Your Fool en härlig kickstart. Det svänger, vilket driv! Mick sjunger också med samma typ av frenesi som imponerade redan för femtio år sedan.

 https://www.youtube.com/watch?v=PacX2YgdLOo 

Nu är inte allt jubel på skivan, redan nästa spår, Commit a Crime, känns lite tungfotat men det följs av en pärla. Skivans titelspår är en tung ballad med rejält neddraget tempo men med OJ sådan inlevelse i Jaggers sång och munspel!

 https://www.youtube.com/watch?v=cuqqRAoCFIc 

Typiskt bluesgung gör att All Your love därefter känns lite utfyllnad men så går tempot upp i topp i I Gotta Go med ännu en intensiv munspelsinsats av Mick. Stenarna behärskar naturligtvis hela bluesregistret och spelar ut hela sitt kunnande. Eric Clapton gästar på två spår, naturligtvis ett ofelbart val av gästmusiker. På två låtar glimrar hans slidespel.

https://www.youtube.com/watch?v=iYR75WolQAA 

Det stora med skivan handlar egentligen inte om låtarnas musikaliska kvalitéer utan om det faktum att plattan kommit till överhuvudtaget och känns så fräsch, så ny som de nya skivorna kändes på sextiotalet. Att Rolling Stones ännu en gång visar vilket förbaskat bra band de är. Efter 55 år.

Per