Sommar-plattan vi glömde
Veckans inlägg handlar om en platta som aldrig kallats för sommarplatta. Den släpptes i slutet av november 1968 så det var inte riktigt rätt säsong för det, kan man säga.
Men när jag idag lyssnar på The Kinks sjätte LP infinner sig en skön, slapp sommarkänsla. Jag får samma känsla som av en lugn promenad samtidigt som solen blickar stilla emot en från en molnfri himmel och vinden bara fläktar lite, lite. Semester. Inga utmaningar. Inga bekymmer. Livet bara liksom tickar på. Gott.
Village Green Preservation Society försvann alldeles när den var ny. Att den släpptes samma dag som Beatles vita dubbel-album innebar bara det en krossande konkurrens om köparna. Men 1968 var också året då Jimi Hendrix var jättestor och Stones gjorde en lysande comeback med Beggars Banquet. Cream var bara ett av alla andra band som gjorde allt tyngre rock.
Att då komma med en lågmäld, halvakustisk platta med låtar som berättar om det stilla livet på den engelska landsbygden var inte rätt om man ville sälja. Att LPn inte syntes till på någon lista berodde också på att Kinks sågs som en singelhitband och som sådant inte lyckats så bra året efter Waterloo Sunset.
Men allt eftersom åren gott har skivans status växt. En bra LP ÄR en bra LP. Så enkelt är det.
I den fina deluxe-version jag kommit över läser jag att Pete Townshend sagt att skivan inte bara är Ray Davies mästerverk, det är ”hans Sgt Pepper”. Hm, vi kanske ska vara en smula försiktiga med jämförelser här, Beatles milstolpe har en musikalisk variation som är rena motsatsen till Village Greens 15 visor. Ja, utan att anknyta till Lars inlägg förra veckan känns ”visor” minst lika rätt här som ”låtar”, ett ord som associerar till tuffare musik. Men, oj! så mysigt sköna de är!
Att välja favoriter från skivan är inte enkelt. Jag tror att jag själv inte memorerade skivan som favorit när den kom just för att den där potentiella hitlåten inte fanns på den. Men det hör till dess historia att Ray Davies medvetet inte ville vara kommersiell. Han struntade i skivbolagets krav på hits. Han såg till att singeln Days, som nått topp-tio, inte kom med på LPn och ändrade låtordningen in i det sista. Men visst har den många melodier som är små mästerverk vart och ett.
Så här börjar plattan med titellåten. En slags programförklaring som tydligt talar om vad lyssnaren har att vänta sig av LPn. Elegant och så otroligt Engelskt!
https://www.youtube.com/watch?v=lc7dmu4G8oc&list=PL40xdWb-2paezlG0eNJH6EuYDqIaZb3nj
Tredje spåret har en gitarrslinga som vilken kompositör som helst kan vara avundsjuk på. Pigga Picture Book.
https://www.youtube.com/watch?v=B7encWb7lNQ
Animal Farm har också en sådan där suverän slinga i botten. Är inte detta en snygg popvisa? Bara Ray Davies kan göra sånt här.
https://www.youtube.com/watch?v=-TNlt5DKWEs
Plattan avslutas med People Take Pictures of Each Other, inte precis en rocklåtstitel men så var också The Kinks ett unikt band.
https://www.youtube.com/watch?v=xkwqiqsfoZw
Som avslutning här slår det mig att the Kinks två år tidigare gjorde en låt som på alla sätt verkligen var en sommarlåt. Listetta mitt i sommaren. Självklart måste bloggen ta med detta femtioårsjubileum!
https://www.youtube.com/watch?v=pIKsHh3BFPI
Per
Verkar vara något att kolla in, Kinks hade väl en viss svacka efter Waterloo Sunset. Den här skivan kanske visar motsatsen!
Jag är lite irriterad på hur man använder begreppet konceptalbum för lite vad som helst. Men enligt min definition är detta tematiska album ett sådant. Och ett av de bättre.
Håller med er båda!
