perolarssextiotal

Lars artiklar om Göteborg och Spotnicks har riktat blicken mot en musik som vi sällan tagit upp här på bloggen, främst i ett par artiklar om the Shadows: Ståltrådspopen.

Jag gillar det ordet, ”stål” är hårt men det handlar ju om trådar, eller rättare sagt strängarna på gitarren. Detta var de allra första åren på sextiotalet. Nya gitarrmodeller hade tillverkats och nya sound uppfanns var och varannan vecka. Inte sällan i de rum där grabbar i tonåren satt med sina nya dyrgripar från snälla pappor som hade tömt sitt bankkonto för att få till en efterlängtad födelsedagspresent till den ambitiösa sonen. (Nej, så många tjejer handlade det ju inte om)

Shadows/Ventures/Spotnicks bildar en trio som internationellt fick alla andra som prövade på genren att framstå som lite av amatörer. Kanske återkommer vi på bloggen till svenska Violents som gjorde några fina saker.

Men dagens inlägg riktar blicken högre, ja nästan allra högst upp i vårt svenska land: Kiruna. Därifrån kom de fyra killar som var den sättning av The Shanes som välförtjänt nådde Tio-i-topp i maj 1963 med sin första singel. Det blev bara en ensam vecka på sista plats men låten är likafullt en klassiker, tycker jag.

Låt mig, innan ni får den obligatoriska länken till Youtube, återvända till inläggets rubrik: Lyssna noga på låtens LJUD och notera den charmfulla amatörkänslan, Trummorna, bas och kompgitarren ger precis intrycket att här sitter fyra grabbar hemma hos någon. Någon, kanske två, sitter på sängen och någon har hittar stolen vid skrivbordet där de olästa läxorna väntar. Trummisen sitter på golvet bakom kaggen och symbalerna på en pall.

Till låtens klassikerstatus hör också den oslagbara titeln: I en tid när vi grabbar läste indianböcker och såg bröderna Cartwright på TV kommer the Shanes med Gunfight Saloon.

 https://www.youtube.com/watch?v=ECy0H1mvLrE 

Det snygga ljudet från Staffans Berggrens sologitarr hade nog inte klarats av i tonårspojkrummet men visst har man känslan av att sitta där med killarna?!! Låten har återkommit på samlingar så ni har hör den, säkert. Och den kan spelas hur mycket som helst. Outslitlig.

När vi ändå är igång med Youtube hittar jag till min förtjusning den nästan lika bra låten på singelns baksida, the Ripper.

 https://www.youtube.com/watch?v=76igsOv3LDA 

Lika känd som Gunfight Saloon är inte den uppföljare som inte kom in på Tio-i-Topp-listan. Nu hade maj blivit oktober och ståltrådspopen var tydligt på väg ut när Beatles och Merseybeatmusiken kom in på listorna. Men låten är så bra att den så klart måste länkas till här.

 https://www.youtube.com/watch?v=5ATViu5g6w8 

Shanes försökte ytterligare med en instrumental singel. Banzai är dock inte i nivå med föregångarna så den hoppar vi över. Sedan bestämde sig sologitarristen Staffan Berggren för att sjunga på skivorna. Vi fick Let me Show you Who I am och fler go´bitar. Det är dock, som man brukar säga, en annan historia.

Per