perolarssextiotal

”Crosseyed heart” är Keith Richards tredje soloalbum och det kom ut i år. Det är 23 år sedan ”Main offender” kom och förtjänar förstås att uppmärksammas, men först ett par ord om de olika musikaliska impulser som de olika medlemmarna i Rolling Stones bidragit med. Dessa impulser brukar bli tydliga i gruppmedlemmars soloprojekt. Så också i Stones.

Mick hade tidigt en dragning åt en solokarriär men hans projekt liknade gruppens eget material. Han är rockaren och hans inflytande är störst i gruppens musikstil. Ren, rak rock. The greatest rockband on the Earth.

Charlies väg var jazzens. Han kom därifrån och han återvänder ofta i sina soloprojekt till den, bland annat i ”The Charlie Watts tentet” med flera och i storband med den klassiska amerikanska sångboken på repertoaren. Hans impuls i Stones är förstås hans, i jämförelse med andra trummisars i rockband, sparsmakade spel som särskilt kommer till uttryck i deras ballader.

Bill Wymans musikaliska avtryck i Rolling Stones vad gäller stil är inte så tydligt, han tillhör samma kategori som Mick vilket också märks i hans eget sidoprojekt under nittiotalet med ”Bill Wymans Rhythm Kings”. Hans bidrag var istället hans kreativa spelstil.

Men Keith är en bluesman. Hans mest kända sidoprojekt, ”X-pensive vinos”, är inte ett tydligt uttryck för detta (rå rock) men hans förkärlek för bluesen och reggae är väl dokumenterad i andra sammanhang. Hans nya album är inspelat i en analog studio och kom till under en tid då Stones var ”sovande” enligt honom. Planen var inte ett album utan han ville bara spela in ett par bra låtar. I en intervju i samband med releasen sa han att hans främsta inspirationskällor är Chicago- och deltabluesen. Hur låter han då 2015 i full frihet?       

Det mest i förväg pushade numret är ”Trouble” och låter i min värld som en medioker Stones-låt. Men det slår mig att han är grymt bra sångare i bluesstilen kanske för den har samma rostiga sound som Dylan.

https://www.youtube.com/watch?v=_btCZWi1jkg

Den låt som har gett namnet till albumet är något helt annat. Här är det en resa tillbaka till rotbluesen. Det är ren deltablues och inte så lite Robert Johnson. Han, Keith, har lagt ner mycket jobb på att få fram ett sound som lika gärna kunde varit inspelat på trettiotalet. Det är skickligt gjort och kunde ha känts konstruerat om det inte var för den äkthet med vilken han framför låten.

”Heartstopper” som kommer sedan är en läcker blandning av Chicago-blues och ”The great american songbook”. Jodå det går att blanda och det blir så bra så att ditt hjärta inte stannar utan lyfter.

Utrymmet räcker inte för att kommentera alla låtar på albumet men jag ger dig käre läsare ett råd - lyssna på detta album! Ett av de bästa råd du fått. Missa inte detta album som kommer att betraktas som en klassiker. Såhär ska du göra: En kväll när du är ensam hemma, slå upp en droppe Talisker Storm och tänd en bättre Cohiba (alternativt ett glas mjölk och en Snickers), sätt på dig hörlurarna och flytta nålen till ”Love overdue”. Rå blues som paras med reggae framförd så vackert med en nästan brusten och skör röst så att du förflyttas till ett nytt musikaliskt universum. Och texten! Den är lika sårbar som den skälvande musiken. Redan första raden innehåller frågan ”Who´s gonna fuck me now?”. Så inleder en bluesman.

Jag har alltid gillat Keith mest för hans skicklighet som gitarrist och makalös rockare, men detta är kärlek.    

Här finns hela albumet att lyssna på:

https://www.youtube.com/watch?v=2XAHJ3Rkh9g 

Lars