perolarssextiotal

För två veckor sedan berättade jag om hur jag återupptäckt Motown genom att lyssna på boxen ”Hitsville USA – the Motowns singles collection 1959 – 1971”. Inlägget fortsatte med att presentera fyra fantastiska grupper och en soloartist, alla kvinnor..

Med tanke på att Surpremes var kommersiellt störst skulle man kunna säga att Motown var mycket ovanligt jämställt för att vara 60-talet. D v s om vi bortser från att bakom kulisserna var det män som styrde. Så är det ju fortfarande för övrigt.

Går vi på kvalitén på låtarna vill jag nog ändå påstå att det var killarna som hade det bästa i  Motowns musik. Det är inte så att antalet stora manliga namn var imponerande till antalet. Kanske var det inte heller så att de hade fler hits än tjejerna – någon har säkert kollat upp det. Vad jag tänker på är att så många av Detroit-bolagets bästa låtar hade manliga röster.

Börjar vi med grupperna var det två som konkurrerade om tätplatsen. Ska vi tala om uthållighet och variation var Temptations bäst. Men Four Tops hade mer omedelbara hitlåtar. De flesta var skrivna av otroliga kompositörstrion Holland-Dozier-Holland, som ju också försåg Surpremes med många hits. 1965 Inleddes Four Tops hitrad med I Can´t Help Myself. 1967 höjde dom ribban rejält för hur en bra Motown-hit skulle låta med den här

 https://www.youtube.com/watch?v=2EaflX0MWRo 

Reach Out I´ll Be There följdes av Standing in the Shadows of Love och Bernadette. Den sista kanske det allra bästa exemplet på James Jamersons otroliga basspel. Musikerna var ju en viktig del av bolagets framgångar.

Temptations var alltså mer varierade. Deras hitrad gick in på sjuttiotalet. De gjorde då mer politisk musik, mer funk och mindre pop i tidens anda. Olika förstesångare bidrog till bredden. Låtvalet känns självklart, är inte detta sextiotalets allra bästa ballad? Kolla också in koreografin i videon, vilka andra har gjort sånt här?

 https://www.youtube.com/watch?v=6IUG-9jZD-g 

My Girl, skriven av Smokey Robinson, han som Bob Dylan kallade USA främste poet och som fick en del av företagsledningen i bolaget som inte någon annan av artisterna. Han hade ju sin egen grupp, The Miracles, och på tal om bra ballad skrev han den här pärlan till sitt eget band

 https://www.youtube.com/watch?v=BCwkZrj2VT4

Tracks of my tears. “Take a good look at my face/You see my smile looks out of place/If you look closer it´s easy to trace/the tracks of my tears". Ofta tycker jag att vi som älskar 60-talspop inte behöver Tranströmer, Ferlin och de andra: Ni förstår vad jag menar.

På solistsidan var det två namn som stod ut, inte minst för det de kom att göra senare under sjuttiotalet. Men både Stevie Wonder och Marvin Gaye var tidigt ute. Stevie var bara 12 år när han toppade USA-listan med en instrumentallåt. Han utvecklade sig till en personlig kompositör som levererade pärlor som den här

https://www.youtube.com/watch?v=9pYux5-d1Es 

I was made to Love her. Härligt skönt sväng. Stevie kom senare bli det tidiga sjuttiotalets största namn inom svart musik. Han skaffade sig en konstnärligt frihet som bolaget aldrig accepterade under 60-talet.

Sista namnet är Marvin Gay som redan 1963 visade sig på listorna. Tredje hiten Can I get a Witness spelade Stones in på första LPn. med Hitch Hike. Han kom sedan att leverera fina poppärlor i duetter med först Kim Westin och därefter Tammi Terrell. Men hans verkliga mästerverk kom 1971 med LPn What´s Going on som hur många gånger som helst varit med på listor över historiens bästa LP. Sällan, ja nästan aldrig, har popmusik känts så allvarligt och viktig, men samtidigt ändå skön att lyssna till som i plattans titellåt. Njut av en underbar röst i denna liveupptagning

 https://www.youtube.com/watch?v=2p5qeGWKlFY

Motowns sjuttiotal är inte mycket att skriva om, men sånt bryr vi oss ju inte om på denna blogg. I mina två inlägg har presenteras 10 kanonlåtar från bolaget som verkligen levde upp till sin devis ”The Sound of Young America” i ungdomsmusikens sextiotal.

Per