perolarssextiotal

Snart tar jag tåget till min hemstad, Göteborg. Det huvudsakliga syftet med besöket är att besöka en konsert med Marianne Faithful, men jag tycker mycket om stan och prognoserna lovar riktigt mysigt Göteborgsväder – blåst och regn. Nåväl.

Mariannes karriär har minst sagt varit upp och ner. Drogerna blev för henne, liksom för så många artister i hennes generation, en förbannelse som tidvis har varit henens följeslagare i livet. Hennes karriär blev därför inte bara en utan flera, avbrutna av långa perioder av missbruk.

Hennes första karriär, som ung och fräsch poptjej på sextiotalet blev mycket framgångsrik. Hon hade listframgångar med ”As tears go by”, ”Summer nights” och Come and stay with me”. Hon gifte sig och fick en son och hennes liv verkade nästa idylliskt. Tills hon träffade Brian Jones i Rolling Stones som introducerade henne till marijuana. Det visade sig vara en olycksalig bekantskap som i sitt släptåg hade kokainet vilket ledde till att hon greps i samband med ett tillslag i Keith Richards hus. Slutet av sextiotalet var hon flickvän åt Mick Jagger, sjönk allt djupare i drogmissbruk och fick ett missfall. Inget låtval kan väl vara mer passande än ”Sister Morphine” som hon skrev tillsammans med Mick men först efter en rättsprocess gavs erkännande för.

  https://www.youtube.com/watch?v=rdtM2YGaJ4k

1970-talet blev en dyster period i Mariannes liv. Drogmissbruket inkluderade nu heroin vilket ledde till att under perioder var hemlös. Hon förlorade vårdnaden om sin son och gjorde ett misslyckat självmordsförsök. Enstaka försök att ta upp sin sångkarriär gick relativt spårlöst förbi. Det hårda livet ledde till ätstörningar och en hel del sjukdomar. Hennes tidigare ljusa och sköra röst ”sprack” och sjönk. Ur allt detta reste sig Marianne och sjöng in ett album som har alla tecken på att vara en klassiker – ”Broken english”. Hon har själv i sina memoarer beskrivit detta album som höjdpunkten i sin karriär och jag är beredd att instämma i det. LP:n är ett konceptalbum som tematiskt rör sig kring svek, övergivenhet och uppgivenhet. Albumet var ingen listsuccé även om det tog sig in på listorna både i USA och UK men betraktas numera som ett av popens stora album. Titelspåret är tillägnat Ulrike Meinhof, den kända terroristen i Baader-Meinhof-ligan. Mest spelad numera är nog ”The ballad of Lucy Jordan”, en sång om hur tiden går och drömmarna underhand dör. Hennes cover av Lennons ”Working class hero” är i mina öron bättre än originalet och för mig plattans höjdpunkt. Den över sex minuter långa ”Why´d Ya Do it?” som med sitt explicita språk väckte både upprördhet och ilska. Varför frågar vi oss idag?

  https://www.youtube.com/watch?v=3mvAMEaWgTQ

Stackars Marianne. Trots ”Broken english” blev henens åttiotal inte så mycket bättre. Drogerna hemsökte henne, självmord hos närstående, inget tycktes hon vara förskonad mot. Hon lyckades ändå ge ut ett nytt album, Strange weather” som blev en stor kritikerframgång men inte gjorde samma avtryck som hennes ikoniska album från det föregående årtiondet. Hon närmade sig på albumet jazzformen på de covers det bestod av. En smula överproducerat i min värld och det hade kunnat bli något nytt och uttrycksfullt om hennes röst fått stå mer för sig själv och sluppit de smäktande stråkarna. Men visst är det bra.

https://www.youtube.com/watch?v=LzImOSVYoWI

1990-talet blev vänligare mot Marianne. Musikaler, ett stadigare liv, memoarer och en DVD med tillbakablickande material gjorde detta decenniet bättre ekonomiskt och socialt. En låt står ut tycker jag och det är Patti Smith-kompositionen ”Ghost dance” som vi ska lyssna på. Jag skulle älska ett album av Marianne med Pattis musik. Det skulle kunna bli något sensationellt. Här är ”Ghost dance”

https://www.youtube.com/watch?v=-1o-aSKfYb0

Under tjugohundratalet har Marianne fortsatt att ge ut musik utan att i någon utsträckning besvära några listor med sin närvaro, men hon har också fortsatt att medverka i musikaler och filmer. 2007 återupptog hon sitt turnerande med det uttalade syftet att tjäna så mycket pengar att hon kan pensionera sig i bekvämlighet, något som jag innerligt unnar henne.

Slutligen ska sägas att hon inspirerat Jagger till många låtar, oklart hur det förhåller sig med den saken. Den som oftast sägs handla om henne är ”You can´t always get what you want” från albumet ”Let it bleed”. Så vi avslutar med denna.

 https://www.youtube.com/watch?v=EM_p1Az05Jo

PS Omslaget på ”Broken English” är gjort av den kände fotografen Dennis Morris DS