perolarssextiotal

Per hade rätt igen – du biter över för mycket antydde han när jag kläckte min idé om att behandla utvecklingstendenser i sextiotalspopen i UK, USA och Sverige. Det är inte sällan jag får kloka råd av Per när vi då och då dryftar idéer till blogginlägg. Ibland blir mina lite för yviga och denna gång borde jag ha lyssnat mer uppmärksamt på Pers råd…

UK gick väl hyfsat om man har låga anspråk (se tidigare inlägg) men USA – nej det går bara inte att inom ramen för ett blogginlägg att sammanfatta utvecklingen där. Landet är större, musiken mer diversifierad och tendenserna, även om man bara begränsar sig till de viktigaste, alldeles för många för att kunna behandlas i ett blogginlägg. Jag försökte och är nu uppe på sidan 11 om du förstår vad jag menar? Så därför gör jag om formatet och nöjer mig med några kommentarer till utvecklingen i USA som jag – mycket personligt – tycker är de viktigaste. Så får det bli.

För det första förvånar det mig att British invasion inte satt fler musikaliska spår i USA. Man lät sig inspireras men lät britterna behålla sin egenutvecklade (nåja) stil som den kom till uttryck i invasionen. Det finns väl bara ett enda band som var en direkt klon – The Monkees. De låter väldigt mycket Mersey.

https://www.youtube.com/watch?v=ZcXpKiY2MXE  

För det andra så talar alla om inspirationen från Bob Dylan. Från Beatles till Springsteen och jag vet inte hur många fler som hänvisat till honom som inspirationskälla, men var är de tydliga spåren? De riktigt tydliga? Få framgångsrika har klivit direkt i hans fotspår. Mycket var nyskapande med Dylans musik och framför allt hans texter, inte minst de rent episka texterna, de som berättar en historia. Möjligen finner man de bästa förvaltarna av detta arv i den pop som stod countryn nära (och man ska inte underskatta att Dylan var en stor countryfan). Inte minst delade de intresset för det berättande som Ode to Billie Joe av Bobbie Gentry, Me and Bobby McGee av Kris Kristofferson och Harper valley PTA av Tom T Hall. Det är i min värld musik i samma tradition som Dylans. Men rena copy-catsen är få. Kanske beroende av hans genialitet? Finns förstås också en radda ”protestsångare” för vilka Dylan själv emellertid inte hade något till övers för.

https://www.youtube.com/watch?v=4ivUOnnstpg

För det tredje menar jag att blues, rythm & blues och soul inte bara fick en revival utan pånyttföddes efter det att engelska band som Animals och Stones inventerat musikskatten, givit den en engelsk (eller vit om man så vill) popifierad kostym. När de engelska banden återförde denna omförpackade låtskatten så fick de svarta upphovsmännen inte bara en förnyad popularitet utan också inspiration av invasionen. Med förnyad kraft och definitivt större popularitet bland vita lyssnare. Några av dem nämns här.

https://www.youtube.com/watch?v=sp3JOzcpBds

För det fjärde så skapade Tamla Motown en alldeles egen, amerikansk, musikstil. Inspirationen av blues och soul är förstås självklar men Berry Gordy jr:s imperium står alldeles för sig själv i den amerikanska musiktraditionen. Inget hade någonsin låtit likadant som när The Supremes satte ner foten och med en feministisk underton sjöng ”Stop in the name of love” då var det inte bara jag som rös. Av många skäl.

https://www.youtube.com/watch?v=iDPjYZxi0n8

För det fjärde står Flower power för en rent amerikansk stil som inspirerade hela världen. Hippievärlden och dess Mecka Woodstock var dock genomförljugen. Drogromantiken och naiviteten i förening var förstås livsfarlig (men kul också för oss som var på ett eller annan Love-in, det är svårt att förneka) och det var många som offrades på det altaret. 27-klubben är väl ett levande bevis på detta. ”If you´re going to San Francisco” har mindre att göra med verkligheten att göra än den mörkare ”Let´s go to San Francisco”.

 https://www.youtube.com/watch?v=PiK79FlEFAI

Därmed avslutar jag detta överambitiösa inlägg men försöker igen snart och då med utvecklingen i Sverige. Om det nu fanns någon, eller om vi bara apade efter?

Lars