perolarssextiotal

Rubriken låter ett ämne för en längre uppsats. Men är den det? När jag skulle skriva mitt inlägg kom jag förstås att fundera på om det över huvud taget fanns några tendenser eller om det enda svensk pop hade att erbjuda var en radda efterapare. Jag gick till två källor -  FB-gruppen ”Vi som gillar 50- och 60-talsmusik” och det oundgängliga verket ”Tio i topp”. Någon i den förstnämnda gruppen skrev att britterna kopierade amerikanerna och vi britterna. Men eftersom det där fanns olika tendenser i brittisk pop så kanske de levde vidare i olika linjer hos oss? Om man tittar på Tio i topp så kan man kanske se spår av detta? Jag kikade lite.

Tidig på listan och långlivad efteråt var den linje man kan kallas schlagerpop med rötterna i amerikansk country och Brill. Den förvaltades väl av artister som Anita Lindblom och Siw Malmkvist i form covers på amerikanska original, men tidig på listan var också Lill-Babs med ett svenskt original med Simon Brehm m.fl. som upphovsmän.

https://www.youtube.com/watch?v=ECCIF55U-gU

I förlängningen och som en gren av detta schlagerträd finns den musik som sedan gav grunden till dansbandsmusiken. Sven-Ingvars knockade tio i topp juryn med sin Luffarevisa i juni 1962 och återkom året efter med ”Ett litet rött paket”, dock utan knock-effekt. Sten och Stanley landade 1963 på listan med instrumentala ”Wiggy Woogie”. Dansbandspopen lever och har hälsan trots de blygsamma listframgångarna på sextiotalet. Cool Candys finner man också i denna grupp men var man ska placera in Owe Thörnqvist är väl mer oklart, men släkt med schlagerpopen är han, men också med svensk vistradition.

https://www.youtube.com/watch?v=1LTUhIhWbFA

Tidigt ute var också diverse rockkungar och rockdrottningar. Det var rock parad med rockabilly och det handlade om Elvis, Cochran, Holly och Steele bland andra. De förvaltade bättre eller sämre men tillförde inget nytt. Absolut inget nytt. Noterbart är emellertid att i skuggan av frontmännen, ”kungarna” så utvecklades många duktiga instrumentalister som kom att utgöra grunden för den mer tekniskt avancerade pop som skulle följa.

https://www.youtube.com/watch?v=qpJGs_WoZ10

I svallet efter den brittiska invasionen följde de tre stora: Shanes, Hep Stars och Ola and Janglers följda av ett otal mindre grupper i deras kölvatten. De förenades av ett rätt slaviskt härmande, för att inte säga kopierande, av främst brittisk musik. En del tog, likt rockkungarna inspiration från den tidiga rockperioden medan andra traskade i spåren efter Kinks, Who och Animals. En del bluesigare, en del poppigare, en del tekniskt skickliga andra mindre (låt oss bara nämna Shakers) och de tog ibland steget från covern till den – visserligen inspirerade men dock – egna kompositionen. Benny Andersson och Claes af Geijerstam värpte musikaliska guldägg för sina respektive grupper och Mascots, med bakgrund i svensk musikskola, gjorde komponerandet till en viktig ingrediens i sin katalog. Den riktigt stora hitten uteblev men de bidrog till att den egenkomponerade musiken fick alltmer inflytande.

 https://www.youtube.com/watch?v=FHB2FhX61-M

Något blev det i alla fall av detta blogginläggs tema. Och en del återstår så jag återkommer i mitt nästa inlägg till de svenska poptjejerna och de som den uppmärksamme läsaren kanske trodde jag glömt – Tages och Spotnicks. Och kanske något om vispopen. Och kanske något mer. Pugh startade ju sin karriär sent sextiotal men är väl mer sjuttiotal. Men ”Ja dä ä dä” förtjänar kanske en kommentar? Får se…

Lars