Sam Cooke omvärderas??
Som rockhistoriker har jag lärt mig att Sam Cooke var den som bakom Ray Charles grundlade det vi kallar soulmusik. Ärligt talat har jag aldrig studerat den mannen närmare. Det känns bara så givet och rätt att säga så. Det man hört är ju så himla bra.
För en tid sedan köpte jag ännu en utgåva i den makalösa serien ”Eight classic albums” (siffran kan variera lite) där man på fyra CD satt ihop 6-8 vinylplattor och ofta kompletterat med andra låtar. Ingen information alls på omslaget mer än att man får veta från vilken LP låtarna kommer ifrån. Men för 99 kr i inköpspris är dessa utgåvor hur som helst enorma fynd. Dessutom är ljudet ofta alldeles utmärkt bra.
När skivaffärens fönster hade Sam Cooke i den serien var inköp givet.8 LP från 1957 – 60. När jag sedan upptäcker att hans två bästa LP från den perioden inte är med, knyter jag handen lite, men bara en kort stund. Fyra CD med ca fem timmar Sam Cooke är hur som helst hörvärt så det räcker.
Man vad är det vi får höra? Överraskning är det minsta man kan säga. De – självklart vithyade – killar på skivbolaget som tagit hand om denna guldröst tänkte sig uppenbarligen inte att här skulle det sjungas rock ´n´ roll, verkligen inte. Nej, här handlar det ofta om rena schlagermusiken med ibland rejäla och ofta inte alls så spännande orkesterarr.
Man förstår att dessa skivor inte bildat köer i återutgivningsfacken, bara ett par år senare hade ungdomsmusiken blivit så populär att skivbolagen insåg att man tar inte en ung, poppig sångare och tror att man hittat en ny Sinatra. Utan att, som sagt, ha studerat Cooke som jag borde ha gjort tidigare gissar jag att han de sista åren till sin tragiska död 1964 gjorde vassare musik.
Här är Sam Cooke inte mycket av den gospelsångare som några år tidigare hade sjungit lead i Soul Stirrers. Man hör inte en som grundlade soulmusiken.
Men vi hör en alldeles makalöst vacker röst. En sådan där man inser hörs alldeles för sällan. En röst som ofta nästa ensam helt bär musiken. Så bra att jag liksom per automatik gillar låtarna också. Detta må ofta vara schlager men då kallar jag det kvalitetsschlager. Minst.
I förra inlägget länkades till Janis Joplins inspelning av Summertime. Att jämföra med Cookes är verkligen att ställa äpplen bredvid päron. Sams version har inte så mycket komp som lyfter fram men rösten, mina läsande vänner, RÖSTEN!
https://www.youtube.com/watch?v=vWFJLUBwpSY
Sedan kan jag inte låta bli att sätta in i varje fall ETT exempel på Cooke som schlagersångaren som inte liknar någon annan. Nej, detta kan inte ens kallas popmusik om man så tänjer begreppet, men säg inte att det är dåligt!
https://www.youtube.com/watch?v=rABB5DPZl5k
Det var inte under femtiotalet som Sam Cooke blev det stora namn i rockhistorien han är. Han slog igenom plötsligt med You Send me som puttade bort Elvis Jailhouse Rock som nummer ett på listan. Men hitsen därefter blev inte många. Storhetsstämpeln kom senare när han gjorde låtar som Bring it Down Home to me, Twistin' the Night Away, och, inte minst, den monumentala A Change is Gonna come, som han blev det stora namn han är.
https://www.youtube.com/watch?v=gbO2_077ixs
Omvärdering? Nej, ni såg frågetecknen redan i rubriken ovan. Nej, i denna blogg omvärderar vi inte rockhistoriska monument, i varje fall inte negativt. Men att jag blev överraskad, det har nu förstått. Jag har hört fem timmar schlagerpop framört av en underbar röst. Också det en upplevelse att minnas.
Per
