perolarssextiotal

Nej, bloggen är ingen recensionsspalt. Men ibland måste man ju bara få skriva av sig. Skriva av sig känslorna.

När jag skrev detta inläggs första utkast skrev jag ”aggressionerna” istället för ”känslorna” i föregående mening. För chocken blev större än väntat när Bob Dylans nya album snurrade i CD-spelaren. Att han hade spelat in 10 låtar som Frank Sinatra hade gjort var välbekant. Tidningarnas recensenter hade berömt att nu sjöng Bob äntligen bra, detta är en bra platta, slog man fast.

En ny Dylanplatta är alltid av intresse. Tempest, som kom 2012, var ju riktigt bra. Visst hade han tappat mycket av sångrösten men där visade han att det lilla som är kvar av den kunde låta godkänt. Bra originallåtar.

Men att Bob Dylan sjungit in låtar för att hylla Frank Sinatra lär däremot inte så uppiggande. Avståndet i kvalité mellan sångarna Frank och Bob kan väl, när man tänker efter bara lite, inte bli just större. Den ene en av de bästa som funnits, den andra närapå motsatsen. Ändå lät projektet spännande på något sätt, hur i all sin dar skulle det fungera?

Let´s be Frank, som tidningen Mojo vitsigt rubricerar sin recension: Man måste vara betydligt mer av Dylanfanatiker än undertecknad för att ärligt tycka att detta är bra. Mojo noterar inledningsvis att Dylan går in i en ny tradition att kända artister spelar in The Great American songbook. Men tänker vi t ex på Rod Stewart har vi bara en av de många röster som kan göra evergreens rättvisa på ett sätt som Bob Dylan aldrig kan.

Fast här ska inte överdrivas på det sätt som rockrecensenter gärna gör. Om man inte tänker på den mäktiga röst som en gång sjöng in dessa låtar, utan tänker på att de här framförs av en 74årig före detta vissångare som alltid haft mer av känsla än tekniskt skicklighet i sången, då blir det faktiskt ganska OK. Bob Dylan sjunger stillsamt med lugn, mysig känsla. Rösten knarrar inte det minsta och är – med några mänskliga undantag – tonsäker på ett sätt man nästan hajar till inför.

Det som mest gör mig irriterad, är det enkla kompet. Bakom Bob spelar hans vanliga turnéband. Gitarr, bas, trummor och steel guitar. Det gör det så återhållsamt och profillöst att man ibland glömmer att de finns där överhuvudtaget. De fina kompositionerna blir inte de storartade låtar de ska vara, utan stillsamt framförda melodier. Men om man tänker efter: Vad vore alternativet? Hade kompet tagit i med den kraft som orkestern ofta gör bakom Sinatras inspelningar, då hade Bobs lilla röst bara blivit ännu mindre. Det hade verkligen varit fånigt.

Till besvikelsen ska läggas att det inte, med ett par undantag, rör sig om kända låtar med melodier som imponerar utan många egentligen inte så märkvärdiga låtar. vad som fått Bob att välja just dessa är oklart.

Det verkar som att vi på senare tid fått två artister från vårt älskade sextiotal som på gamla dagar ger sig själva rätten att utsätta sin a fans för närapå vad som helst. Vi vill knappast ha det, men vad kan vi göra annat än att acceptera? Den andre är förstås Neil Young. Ska vi jämföra dessa måste medges att Bob Dylans infall är betydligt lättare att acceptera. Julskivan häromåret var ju egentligen rätt så kul. Den här plattan är, när man tänker efter när allt kommer omkring, ganska acceptabel

Men det är så HÄR vi ska höra Bob Dylan, eller hur?

https://www.youtube.com/watch?v=WOP6R3JvNHg .

Per