En vecka i New York
Tillbringade sportlovsveckan i den lockande storstaden på andra sidan Atlanten. Kan bara rekommendera alla läsare att åka dit, ni som varit där längtar garanterat tillbaka. Varning dock för vintertid – vi hade minusgrader hela veckan och med den envisa havsluften blåsandes över ön Manhattan blev det dubbla vantar och mössor från morgon till kväll. Å andra sidan var det kanske årstiden som gjorde att vi fick ett utmärkt rum alldeles intill Times Square för bara 1.000 kr/dygnet. Fynd!
På en vecka hinner man med mycket. Att stå vid ingången till Dakota building där Lennon miste livet 1980 kändes sällsamt, man blev ganska tyst där och då. Alldeles intill finns en liten bit av Central park som kallas Strawberry fields. Där sitter alltid någon och spelar Lennonmusik, så även nu trots kylan. Imagine är en sådan låt som alltid låter bra även om framförandet är amatörmässigt.
En annan upplevelse var att besöka Apollo Club där James Brown gjorde sin sensationella liveplatta 1962. Var där på en talangjaktstävling för ungdomar. Inte märkvärdigt i och för sig men kompbandet var bland det bästa jag hört
Vännen och tidigare kollegan på Västerbottens-Kuriren, Anders Lundqvist, hade försett mig med tips inkl tre skivaffärer. En av dessa var West Side Records på 72a gatan, samma gara som Dakota.
Ungefär som ett antikvariat med massor av hyllor som inte verkade särskilt stadiga i några ganska små rum. Många med böcker, andra med skivor, vinyl och CD lite till synes huller om buller. Trångt, packat, mysigt. Ett sånt där ställe man skulle stannat på i många fler timmar om inte hustrun väntat.
Bakom disken hörs något på svenska. What? Jag gick dit bak till den äldre innehavaren vars skägg inte föreföll ha kammats sedan 60-talets hippievåg. ”Its from the movie Dom kallar oss mods” sa han med skönt bruten svenska. ”You said you were from Sweden.”
Därifrån blev det ett märkligt samtal. ”Well Swedish music from the 60s was not so very good, to be honest”, sa jag. “Yeah, but that´s not the POINT”, blev svaret. “It was so FUN”. Bara att hålla med om så klart. Det roliga är ju själva poängen, inte att fundera över konstnärlig nivå.
Denne man kände väl till Hootenanny singers och var synnerligen entusiastiskt för Hep Stars version av Cadilac. Well, tänkte jag och minns det lite släpiga trumspelet, fast det är klart, kul är den ju!
https://www.youtube.com/watch?v=Qe6UpGFlRGM
Innan jag avvek till mötet med kompisen som skulle visa Dakota och Central Park hade mannen bakom disken lärt mig att Henrik Salander i Hounds hade en karriär i FN efter tiden i Hounds och så spelade han den här för mig.
https://www.youtube.com/watch?v=ZVxbz4Jg5l8
Sådana möten är inget konstigt i New York, staden som bjuder dig på något fantastiskt, vad du än letar efter!
Per
Jag tillhör den minoritet/majoritet som inte besökt NY. Ditt inlägg minskar inte min längtan. Får nog bli så. Och Dakota, Per! Och Apollo! Det måste varit magiskt!
Vad gäller Apollo skall vi inte glömma Buddy Holly and The Crickets som, som första vita akt, uppträdde där 16 - 22AUG 1958. Lite avundsjuk är jag på Dig Lars som har "äpplet" kvar att uppleva och - när den dagen kommer - hoppas jag att Du i alla fall med ett lite leende dröjer i steget framför The Brill Building ...
Hann inte med Brill Building, liksom mycket, mycket annat. Det blev dock en jazzpräglad rundtur i Harlem. Det är bara att åka tillbaka, dock inte på vintern!
Avis är väl bara förnamnet, det gäller väl bara att inte falla in i"klyshan" jag åker dit när jag blir pensionär. Eftersom tiden krymper är det bara att försöka göra så mycket som möjligt innan.....
