Tommy Steele – en bortglömd storhet
Idag är det inte många som minns Tommy Steele förutom de som är gamla nog att ha upplevt skolgårdsfrågan ”Tommy eller Elvis!?”. En fråga som felbesvarad kunde leda till livfulla kontroverser. Frågan självdog emellertid när Elvis kom att ta över rockscenen och Tommy bytte karriär till en framgångsrik musikalartist. Jag kom själv i kontakt med Tommy eftersom min storasyster gillade honom och hade flera av hans plattor och så länge som schlagern och amerikanska crooners var de enda konkurrenterna förblev han en favorit. Jag väcktes emellertid ganska raskt ur dvalan av Elvis och Jerry. Trots det är det synd att han är helt bortglömd eftersom han är en viktig del av den europeiska rockhistorien.
Thomas Hicks, som var hans riktiga namn, föddes 1936 och tillhörde alltså den generation som växte upp i ett fattigt och av kriget förstört UK. Som så många andra fick ha ta de påhugg som fanns och hade inledningsvis en mycket blandad yrkeskarriär. Han lärde sig tidigt att spela banjo och lirade i mindre sammanhang i flera skifflekonstellationer, bland andra Wally Whytons Vipers skiffle group. Ett av de påhugg han hade var som anställd i handelsflottan vilket förde honom till USA där han kom i kontakt med amerikansk rock. Buddy Hollys musik kom att inspirera honom och han bytte raskt skifflen och banjon mot rock och gitarr. Hans genombrott med hans grupp The Steelmen kom med ”Rock with the caveman” som nådde topp tjugo på Brittiska singellistan.
https://www.youtube.com/watch?v=3KK0-z7Ik_s
Ambitionen var nu att göra Tommy till en brittisk Elvis, ett försök som bara delvis lyckades. Han blev visserligen först med att få en listetta i UK (alltså före Elvis) med ”Singing the blues” och var den första brittiske artist som landade etta på albumlistan, men sedan tog det i det närmaste stopp när Elvismania kom. Tommy påstår själv att han visade Elvis runt i London när den senare besökte stan, men det finns många goda skäl att ifrågasätta den uppgiften. 1957 besökt Tommy Sverige och gjorde succé. Det var kanske första gången som fansen dränkte musiken genom sitt livfulla bifall. I vart fall utspelades lätt kaosartade scener som kom att förebåda vad som komma skulle. 1958 utsågs Tommy i en omröstning i Bildjournalen till vinnare i tävlingen om vem som var den ”riktige” rockkungen och slog därmed Elvis.
När jag nu lyssnar igenom mina gamla EP med Tommy så fastnar jag återigen för en låt som jag gillade redan då. Jag vet faktiskt inte varför just denna har fastnat. Kanske är det den underliggande reggae-liknande rytmen? Vad tycker du?
https://www.youtube.com/watch?v=TiRrz1XwYu0
När sångkarriären tynade bort bytte han fot och blev en mycket framgångsrik musikalartist. Men han är en mycket mångsidig artist och har skrivit flera böcker och i Liverpool, inte långt från Cavern, finns han skulptur Eleanor Rigby (se bild), som är en hyllning till The Beatles.
Så Tommy ska inte underskattas på något område. Han var en av de tidigaste artisterna som tog amerikansk rock till Europa och gjorde den populär. Även om det mesta han gjorde var just covers på amerikansk rock så var det alltså mycket mer än bara en handfull sånger…
https://www.youtube.com/watch?v=XsKZ-NL_1Vg
Lars
En stor entertainer, men rocksångare? Njae, inte efter det att vi upptäckte de "riktiga" rocksångarna. Ett par år efter Tommys deltagande i The Vipers strömmade några unga, suveräna musiker igenom gruppen. Att dessa skulle skaka Imperiets musik i grundvalarna var det ingen som visste då ...
Nja Lars, en "viktig del av den europeiska rockhistorien" var han nog inte. I England nämns han sällan när rockhistoria skrivs. Jag tror han var en lokalt svenskt fenomen! Jag är glad och stolt över att min storasyter gillade Elvis. I den barnkammare vi delade spelades "rätt" musik redan på femtiotalet!
Per. "I England nämns han sällan..." skriver du och det är min poäng. Jag menar precis det och jag tycker det är fel. En titt på singellistorna UK från 1957 pekar i vart fall mot han då var hyfsat väl representerad. Hans roll som importör av amerikansk rock med den påverkan den fick är odiskutabel även om hans karriär - egentligen av andra skäl - blev ganska kort.
Lars: Klart att jag tillspetsade lite (Det är ju rock´n´roll!) men det fanns andra än TS i England som hade fattat galoppen. Snart läser jag Bob Stanleys 750 sidors "Yeah Yeah Yeah - the Story of Modern pop" och ska berätta för dig hur han behandlar Tommy. Ge mig bara några veckor!
Per. Väntar gärna några veckor. Din redovisning parad med en (eller två) källarsvala pilsner känns värt att vänta på.
