perolarssextiotal

Pers inlägg i förra veckan fick mig att titta lite närmare på vilka som blivit invalda. Det blev en tidsresa beroende av kriterierna för inval. De första invalsåren, -86 och -87, består närmast av två kategorier artister: Det är dels rötterna, de svarta artister som, förutom att vara förnämliga rockare också var en inspirationskälla till det mesta som följde under sextiotalet. Bland rötterna återfinner vi Chuck Berry, Sam Cooke, B B King och Ray Charles. Dels består invalslistorna av det sena femtiotalets artister som Buddy Holly, Everly Brothers, Elvis och förstås Bill Haley. Välförtjänt på alla håll men det var först året efter, 1988 som den nya sextiotalspopen, förlåt rocken, återfinns i invalen. Och vilken lista det blev! Det måste vara det kvalitetsmässigt bästa invalsåret av alla.

Drifters blev invalda men kunde ha blivit det redan året innan i vilken av ovanstående kategorier som helst men förtjänar förstås invalet vilket år som helst. Charmig r&b med en inte så liten dos Doo-Wop iblandad. Men jämfört med övriga som valdes in hamnar de lite i skuggan av dessa.

https://www.youtube.com/watch?v=n-XQ26KePUQ

In valdes också The Supremes och nu börjar vi se det nya sextiotalet även om trion varit verksam sedan 1959, då under namnet The Primettes. Det verkliga genombrottet för Diana Ross, Mary Wilson och Florence Ballard kom först 1964 med ”Where did our love go?” även om de nosat på framgången med en tidigare singel, ”When the lovelight starts shining through his eyes”. ”Where did our love go” var egentligen avsedd för The Marvelettes men landade hos Supremes. Den tröga starten gav dem i Motownstallet öknamnet ”Nohitssupremes”.  Supremes betydelse för rocken var fler. För det första kom de att bli något av Motowns flaggskepp men de introducerade också den självständiga, medvetet sexiga, svarta unga kvinnan och lämnade därmed den blonda blyga femtiotalsviolen med sin vida klänning och våpiga framtoning i kölvattnet. I sanning en milstolpe. De var en del av den nya rocken och platsar med en naturlig självklarhet i RRHF.

Här i deras första stora hit. Koreografin älskar jag men hade klarat mig utan perukerna som närmast för tankarna till brittiska paradsoldater.

https://www.youtube.com/watch?v=izzKUoxL11E

Näste gigant som landade i RRHF var The Beach Boys. Ytterligare ett band som satte ett alldeles eget och nyskapande avtryck i sextiotalspopen. Det är svårt att skriva om gruppen utan att det bara blir en lång rad av superlativer. Men det intressanta med dem är att de, liksom Beatles, gick igenom några ganska tydliga stadier. Genombrottet kom med surf-musiken och låten ”I get around”. Surfmusiken betraktas av många som ytlig gladpop men den är ett lysande exempel på hur musiker kunde fånga upp en hel ungdomsgeneration (eller delar av den i alla fall), göra musik av deras drömmar vilket i sin tur kom att bli identitetsskapande. Med ”Help me Rhonda” tog de sedan ytterligare kliv i sin utveckling med genomproducerad musik med betydligt bättre textmaterial. 1966 nådde gruppen sin musikaliska höjdpunkt med albumet ”Pet sounds” och den geniala singeln ”Good vibrations”. Ingen hade gjort sådan musik tidigare och få har nått upp till denna nivå efteråt.

I ett radioprogram jag medverkade i presenterade jag just ”Good vibarations” och berättade för min kvinnliga medprogramledare att en metodistpastor i amerikanska mellanvästern krävt att låten borde förbjudas eftersom den i hans öron musikaliskt illustrerade ett samlag. Hon betraktade mig klarögt och så: Är den inte för kort för det? Och det hade hon förstås rätt i.   

https://www.youtube.com/watch?v=QSLMWasU0rM

Bob Dylan. Bob Dylan! Vad ska man säga? Jag en dubbel relation till Bob. Dels är han en genialisk musiker med en oöverträffad förmåga att i sina texter tolka sin omvärld, dels verkar han vara en rätt obehaglig typ. Öppen och charmerande är knappast egenskaper man tillskriver honom. Jag har sett konserter med honom där han i överdimensionerad keps och solglasögon pliktskyldigast drar sina låtar utan ett enda ord till publiken. Extranummer? Nope! I det jag läst om och av honom så framträder en arrogant, lättirriterad, grälsjuk och distanserad person, men var spelar det för roll. Alldeles bortsett från den inspiration han lämnat till så många andra grupper och artister så kan hans musik och texter inte kallas för annat än – genialt. Ordet återkommer i detta inlägg, men det är svårt att hitta något bättre.

För min del upptäckte jag på allvar Bob först med albumet ”Highway 61 revisited”

Som exempel på något ur hans rikliga katalog har jag valt ”Lay lady lay” från ”Nashville skyline”. Den meditativa låten passar bäst en fredagskväll i favoritfåtöljen bara med sällskap med en skål jordgubbar och en droppe bättre Calvados. Kanske din katt. Du blir inte besviken.

https://www.youtube.com/watch?v=_hKSEIAXzCU

Slutligen detta invalsår – The Beatles. Lika självklart som en sommarhimmel. Återigen blir det svårt att i ord återge deras betydelse. Det kanske inte ens räcker med betydelse – utan Beatles ingen sextiotalspop som vi känner dem. De satte i alla stadier av sin utveckling helt nya standards för vad popmusik är och kan vara. De är populärmusikens Big Bang. Vad som fanns före kan vi spekulera om, men allt som kom efter var tvunget att förhålla sig till gruppens musik. Därmed blev de själva starten på det vi kallar sextiotalspop som enskild genre, därefter ledde de utvecklingen och nådde slutligen musikaliska och popularitetshöjder som andra artister bara avundsamt kunde betrakta. De startade popens sextiotal och satte punkt för det. Nog sagt. Man kan nästan spela vilken låt som helst ur deras katalog men jag plockar en video som visar att Beatles musik älskas av nya generationer. Kvalitet överlever tid.

https://www.youtube.com/watch?v=_M9US-cXJMo

Lars