Rock and Roll Hall o Fame
När vi föll för den nya rockmusiken för femtio år sedan fanns ingen historia. Musiken var NU, det var den nya låten som spelades i radion som var det spännande. Det som gjordes tidigare var ute. I förra veckan berättade jag om att min syrras Elvisskivor var ointressanta för mig.
Men att vår musik så småningom skulle bli så gammal att det skulle komma ett officiellt museum var ju bara en tidsfråga. 1986 öppnades Rock and Roll Hall o Fame i Cleveland, Ohio. Staden där den legendarise DJ:en Alan Freed 1951 lanserade radioshowen ”The Moondog show” och spelade den då alldeles nya musiken.
Att besöka museet lär stå kvar på önskelistan ytterligare ett tag. Men av det man kan förstå från nätet är det uppenbarligen värt ett rejält besvär.
Men vi känner Rock and Roll Hall o Fame mest för att där väljer man varje år in ett antal artister och grupper som betytt mycket för utvecklingen av rockmusiken. Villkoret är att första LPn ska ligga minst 25 år bakåt i tiden. Det var alltså först det tredje året, 1988, som Beatles kom med. Urvalet går till så att en kommitté väljer ut 9-12 namn som sedan 500 experter får rösta på. Hur kommittén och de 500 utses är dock okänt. Urvalet har kritiserats. Dominansen av artister/grupper från USA är påtaglig och symfonirock liksom även heavy metal lyser i stort med sin frånvaro bland de 167 som hittills valts in. Här kan du se hela listan, år från år:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rock_and_Roll_Hall_of_Fame_and_Museum
Anledningen till detta inlägg är att i år valdes Ringo Starr in. Just det, soloartisten Ringo Starr. Med tanke på hans, måste vi medge, begränsade solomeriter kändes det inte alldeles som ett självklart val. Men att låta alla fyra Beatles väljas in även som individer är ju helt rätt. John kom med 1989, Paul 1994 och George 2004.
Så det är OK med Ringo. Men om vi studerar den långa listan med sextiotalsglasögon går det att fundera lite även om det måste medges att vid det här laget har de allra flesta namn man vill ha med också kommit med. Men nog håller ni med om att amerikanarna missat:
The Shadows. Det är bara geografin som avgjort att Ventures är med o inte engelsmännen som betytt så mycket för Eric Clapton, Neil Young och många fler.
Cliff Richard. Med tanke på hans ledande ställning i Engelsk pophistoria med fler hits än någon annan är det verkligen märkligt.
(Young) Rascals. Att jag skulle komma på ett amerikanskt namn trodde jag inte men visst ska väl dessa eminenta representanter för begreppet blue-eyed soul vara med?
Moody Blues. Symfonisk rock negligeras. Märkligt och oförlåtligt.
Jethro Tull. Se föregående.
Deep Purple. Hårdrocken har få representanter. Att ett band som var ett av de som lade grunden till hela genren saknas är rent av genant.
Fairport Convention. Nej, jänkarna tror att världen slutar där Atlanten eller Stilla havet tar vid.
Kraftwerk. OK, nu är jag lite utanför Bloggens normala tidsram men att inte föregångarna till den nu så stora elektroniska musiken inte är med är en så stor skandal att nu känner jag för att avsluta inlägget!
Rock and Roll Hall o Fame är inte så uppmärksammat i vårt land vilket känns ganska OK vid närmare eftertanke. Jänkarna är å andra sidan förmodligen inte så intresserade av Polarpriset, så det jämnar kanske ut sig.
Vi avslutar inlägget med en bild på en glad Ringo!
Nu tar Lars över de två närmaste veckorna. Den här bloggen tar inte semester!
Per
Per
Den gamle rockjournalisten firar triumfer i detta inlägg. Håller med som jag gör för det mesta om det mesta, även om jag sätter ett frågetecken för Rascals i din önskelista. Fick dessutom inspiration till mitt nästa blogginlägg då jag kommer att skriva om det år då de allra mest betydelsefulla artisterna och grupperna valdes in. Inte om året alltså utan om artisterna.
Ser fram emot det, Lars!
För att komma in är det som i många sammanhang, att har rätt bekanta. Det blir ju lite löjligt att flera artister är med både som medlemmar i grupper och som soloartister. Medan Shadows och Deep Purple inte alls är med för att nämna några.
