perolarssextiotal

På sextiotalet kom inte mindre än sex Bond-filmer upp på biograferna. ”Dr. No” (1962), ”From Russia with love” (1963), ”Goldfinger” (1964), ”Thunderball” (1965), ”You only live twice” (1967) och ”On het majesty´s secrets service” (1969). Ian Flemings agent 007 kom att bli världens mest framgångsrika filmserie som än idag firar triumfer. Den dödlige, världsvane och inte så lite arrogante James Bond med rätt att döda har blivit en ikon med en radda klassiska repliker. Men musiken under förtexterna i många av filmerna kom också att nå ikonstatus och kom att leva ett självständigt liv i populärmusiken. Därav detta blogginlägg.  

Den första filmens tema heter egentligen bara ”007” och delar av det kom att leva vidare som ett återkommande tema i senare filmer. Vem som egentligen komponerade det stred man om men det mesta tyder på att det var John Barry som komponerade och inte Monty Norman som ibland tillskrivits upphovsrätten och därmed erhållit inte så små årliga summor. Numera är man ense om att det är John Barry som är upphovsman.  

https://www.youtube.com/watch?v=E-IDfoZuQLM

Lite bättre gick det för John Barry när han skrev musiken till nästa film. Förtextlåten skrevs emellertid av Lionel Bart och sjöngs av Matt Monro. Lika suggestiv som titelsången från förra filmen men denna gång med en text som åtminstone något knöt an till handlingen. Den hårt orkestrerade tematiken i musiken återkom i fler filmer. Här sattes en ”standard” för hur Bondlåtar skulle låta. Mäktigt och ödesmättat sa, Bill. Ödesmäktigt och mättat sa Bull.

https://www.youtube.com/watch?v=Lcdmq07u2T8

Med Goldfinger etablerade för första gången titelmusiken som ett självständigt verk som kom att slå igenom på allvar. Shirley Bassey (som kom att sjunga titelspåren till ytterligare två Bondfilmer) gjorde ”Goldfinger” till en hit som nådde listorna i både USA och UK. Hennes röst och brasset blev det ultimata Bond-soundet. Till vår svenska Tio i topp nådde hon emellertid inte. 

https://www.youtube.com/watch?v=Fy_PJODH3p0

I Thunderball hade man tagit in Tom Jones för att sjunga titelspåret och det är väl svårt att tänka sig en lämpligare artist. Han förvaltade väl arvet från Goldfinger och la en extra dimension till musiken med sin djupa stämma. Låte gör sig förstås allra bäst i en biosalong med maximalt basljud. Sean Connery fortsatte i denna film sin karriär som den hemlige agenten och hans gage var nu uppe i 500 000 dollar att jämföra med de 16 000 han fick för den första filmen.  

https://www.youtube.com/watch?v=swVoXHVW-jI

You only live twice hade ett orientaliskt tema vilket också avspeglade sig i titellåten som framfördes av självaste Nancy Sinatra. Hon var då redan etablerad men här visade att hon kunde klara av sång utanför den rena popsvängen. Lite Cilla Black om du förstår hur jag menar. 

https://www.youtube.com/watch?v=hs8uYxTJ530

Den sista sextiotalsfilmen med James Bond innebar ett byte av huvudrollsinnehavare. George Lazenby fick ta över efter en Connery. Mindre lyckat. Mindre lyckad var också musiken där man för andra och sista gången gick tillbaka till en textlös titelsång. Det är väl bara att konstatera att denna låt kanske är den mest själlösa i vår Bondska musikkavalkad.

https://www.youtube.com/watch?v=N8XNBpIkQpU

Ingen av låtarna nådde den svenska topplistan som de här åren huvudsakligen var fast förankrad i gitarrpopen. Lite synd tycker jag eftersom åtminstone ett par borde klarat det. Jag tänker främst på Toms och Nancys bidrag.

Vågar jag ha en synpunkt på vilken Bond-låt som är den bästa av alla så tvingas jag utanför ramen för denna blogg eftersom jag tycker att Paul McCartney och Wings bidrag till Live and let die från 1973. Där nåddes höjdpunkten.

https://www.youtube.com/watch?v=sn8alMYSu44

Trevlig fortsättning på sommaren.

Lars