perolarssextiotal

Låt mig genast säga att detta inlägg inte är ett slutligt ställningstagande utan en första fundering kring något som Per och jag då och då har snuddat vid på några av våra gemytliga träffar över en kall eller två. Frågan som berörs är närmst filosofisk – vad är sextiotalspop? Begreppet sextiotalspop används ju regelbundet också av Per och mig. Men – finns det något sådant? Inom Pers och min vidsynta tolkning av sextiotalet i musikalisk mening som sträcker sig från mitten av femtiotalet (Elvis, Chuck och Haley till exempel) till 1972 (Bowie med flera) ryms ju ett otal genrer eller möjlig undergrupper. Vad har exempelvis Chuck Berrys raka rock gemensamt med Procul Harums intrikata melodislingor, mer än just begreppet sextiotalspop? Inom samma begrepp samsas också ”Rock around the clock” med ”A day in life” som väl inte har särskilt mycket gemensamt. Kan man dela in de olika musikstilarna kronologiskt eller i olika genrer som rock och pop? Eller ska man bara strunta i frågan? Som intellektuell övning på tågresor och under andra vilopauser kan den emellertid vara kul. Tror jag. En kronologisk indelning är väl den vanliga och kan väl tjäna som inledning till funderingar för mig och kanske kommentarer från dig? Och detta inlägg kommer att följas av minst ett till på samma tema. Alltså – om vi börjar med kronologin så kanske det löser sig med genrer?

In the very beginning av vår tideräkning var det rock med Chuck, Elvis, Little Richard, Jerry Lee liksom den tynande femtiotalsschlagern med Connie Francis som primadonna, men här petar jag också in de populära smörsångarna som Perry Como och gänget kring Frank Sinatra. Schlagern var på väg ut men visste inte om det. Rocken var på väg in men visste inte heller om det. En kort och intensiv tid av samexistens mellan helt olika musikaliska stilar alltså. Jämför själv:

https://www.youtube.com/watch?v=V8x5cUFoDnU

https://www.youtube.com/watch?v=LVIttmFAzek

Dessa sinsemellan så olika musikstilar skulle emellertid snart smälta samman till något som kom att kallas schlock – schlagerrock. Orsaken till detta var rocken hamnade i vanrykte. Orsakerna till detta var i sin tur flera. Chuck Berry hamnade på kåken för att ha smugglat en underårig flicka över en delstatsgräns och Alan Freed som var en känd radio-dj och förespråkare för rockmusik hamnade i en mutskandal, den så kallade payola-affären. Little Richard hoppade av sin musikkarriär under några år för att ägna sig åt religiösa studier. Rockens motståndare, främst den traditionella amerikanska musikindustrin, vädrade morgonluft och introducerade sin egen lilla musikaliska armé för att fylla ut tomrummet efter den vildvuxna rocken och förde in en smula back-beat i musiken för att piffa upp schlagerrytmerna för att tillmötesgå den yngre publikens längtan efter tuffare takter. Denna armé bestod huvudsakligen av välkammade unga män i prydliga outfits och med frisyrer som såg ut att vara gjorda i formgjuten plast. Vanligtvis hette de Bobby. Vinton, Vee, Rydell och Darin är några av de mer kända. Enstaka hette Dion eller Fabian. Brill buildning var den musikaliska katedral ur vilken de musikaliska evangelierna predikades.

Jag är ingen stor fan av denna tidsperiod men långtifrån allt var dåligt beroende av det fanns en hel del otroligt skickliga songwriters i Brill. Leiber/Stoller var geniala och Goffin/King likaså under denna period. Men – och det är min egen allvarligaste invändning mot musikstilen - är att den kom att präglas av massproduktion och med den följande själlösheten. Jag ska avsluta detta inlägg (jag kommer nog tillbaka till denna kronologiska genomgång senare) med ett exempel på en riktigt usel låt från schlockens tid (den första som är smörig och inställsam) och en riktigt bra (den andra som har ett riktigt coolt beat med smak av Latintakter).

Men allt detta är förstås en fråga om smak.

https://www.youtube.com/watch?v=QlGeKdUFjB4

https://www.youtube.com/watch?v=sChYwPZIFFw

Så sammanfattningsvis – det började med en rufsig och provocerande musik som snabbt nog dog och ersattes av en välkammad och en smula feg. Men rocken återuppstod senare. Och schlagern dog aldrig. Till detta återkommer vi. Eller, Per?

Lars