perolarssextiotal

”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna…” Nope, det är inte sant. Vare sig jag eller Polaren Per har en böjelse för detta. Min och vår kärlek till sextiotalpopen står på egna ben utan några nostalgiska förtecken. Detta sagt utan att det då och då kan förekomma saker som man gör en koppling bakåt till egna upplevelser. Då och då. För min del och för detta blogginläggs del handlar det om Jerry Williams, Erik Fernström. Något – med rätta – av en ikon inom svensk populärmusik. Och inspiration fick jag förstås av hans farväl show som nyss gick på TV. För övrigt riktigt bra.

Vi har nästan alltid varit i otakt, Erik och jag. Han har för övrigt nästan under hela sin karriär varit i otakt. Nå mer om detta senare. Nu istället: ”Let me take you down..” ja, inte till Strawberry fields utan till Norra Guldheden och tiden är prebeatles låt oss säga tidigt sextiotal. Introduktion till det som skulle bli min musik. Rocken kom till stan och till lekeparken (jo, det heter så i Göteborg) och kompisgänget. Ja, du vet Håkan, Tjocka Chrille, Per-Eric, Marianne, Rita (den ouppnåeliga) och framför allt ”Pösen”. Pösen var lite äldre, hade grammofon och kassa stor nog att inhandla skivor till denna. Och skivorna var, framför allt, Elvis och ja just det Jerry Williams. Jag älskade den musiken även om klubbslaget från Beatles och Kinks låg ett par år framåt i tiden. Men det gick inte att motstå Jerrys rock för oss som någonstans mitt i puberteten hade vidöppna sinnen för alla slags intryck. Såhär låt det som han erbjöd oss då:

https://www.youtube.com/watch?v=ZGCwOoX_fUM

Och det var ju Jerry det skulle handla om. Och de första åren ägde han men innan decenniet ens var halvgammalt tappade jag och marknaden intresset för honom. Han blev ett av många offer för den Brittiska invasionen. Att tänka sig att Jerry skulle bli något annat än en rocker är lika otänkbart som att Löfven och Kimberg Batra skulle ingå äktenskap (eller har dom gjort det förresten?).

Sjuttiotalet borde passa Jerry väl, väl förankrad i VPK som han var, men lyckades aldrig omsätta sin politiska övertygelse i sin musik. Kärleken till rocken höll.

Åttiotalet var inte heller hans. Visserligen blev det lite mer glitter på skinnjackorna men Abba och discon blåste i huvudsak förbi Jerrys segel.

Det musikaliskt anonyma nittiotalet (”Förbjud plågsamma syntförsök” var en bildekal jag såg och gillade) och senare blev trots allt något av en återkomst för Jerry i showbranschen, nu i musikalform och krogshow.

Ovanstående är inte sant. Jerry har hela tiden haft en trogen publik och en hygglig försörjning och förtjänar sin ikonstatus. Men ofta har han funnits lite i marginalen på den musikaliska scenen och den storhet han hade som musikalisk föregångare vid sitt genombrott återfick han aldrig.

Men jag lyfter på min keps på denne envise rockare, ständigt trogen sitt musikaliska ideal. Och han har gjort några oförglömliga och jag avslutar med ett par av dessa där han också visar sin underbara koreografi.

 https://www.youtube.com/watch?v=WdyPjzAh-mw   

https://www.youtube.com/watch?v=nsLJjrcUb2E

Lars