perolarssextiotal

 
                      

 

Tack o lov att det fortfarande finns några skivaffärer kvar. I Uppsala har vi Örat med ett spännande, expertartat utbud. Innehavare Peter tar in sånt som han vet att hans köpare gillar. Det är alltså inte affären där du kan köpa Ledin-boxen. Att prata om Lasse Stefans box skulle Peter nog inte ens uppfatta som ett skämt, undrar om han vet att den existerar. Jag kan tänka mig att du som läser inte heller gör det. 46 CD i den boxen. Det ni, kära vänner! Kvantitativt alltså.

 

Det var på Örat jag såg en liten, spännande box med Joni Mitchel på omslaget. Elegant målad bild (se ovan). Det blev ett givet tillskott på önskelistan till Jul. I min familj har vi en snäll tomte så även snälla vuxna, som jag, får paket.

 

Det visade sig snart att Joni Mitchel inte alls släppt den där vanliga, karriäröverspännande boxen som jag så gärna hade sett. Det är nu 47 år sedan hon debuterade och blev då en av de mer spännande på den snabbt växande folkrockscenen som växte upp i Bob Dylans spår kring Joan Baez, Leonard Cohen och andra vars musik låg en bra bit över den vanliga Tio-i-topp-låten. Framförallt texternas kvalitet.

 

Därför var det så spännande att följa Jonis karriär. LPn Ladies of the Canyon från 1970 presenterade 60-talets folkrock när den var som bäst. Nästa LP, 1971 års Blue, lyfte musiken till en mer komplicerad nivå. Inte så mycket gitarrackord som gick att ta ut. Det var främst ett personligt trakterat piano och det annorlunda instrumentet dulcimer som gav de djupa, vackra texterna en skön bakgrund. En sådan där LP man fortfarande fascineras av varje gång.

 

Efter ett par LP som var nästan lika bra började Joni inrikta sig mot jazzen på ett sätt som en rockälskare inte riktigt hängde med på. LPutgivningen blev påtagligt glesare och storhetstiden kom att ligga allt längre tillbaka i tiden. Sedan sekelskiftet har hon bara släppt en LP med nytt material.

 

Detta är alltså ingen box utan istället en samling låtar i fyra delar. Det är resultatet av två idéer som Joni jobbat med men som inte funkat för henne, en låtsamling och en balett. Nu är hon alltså nöjd och vi kan njuta av ”Love Has Many Faces” med underskriften ”A quartet, a ballet, waiting to be danced”. Den har en lång text av Joni där hon presenterar sin idé.

 

Utgåvan har formen av en bok och innehåller naturligtvis låtarnas texter. Jag har valt att lyssna på det sätt som måste vara det bästa, i lugn och ro i gungstolen (jo, det står en sådan i mitt lyssnarrum hemma) och med lexikon till hands för Joni Mitchel skriver inte på vardagsspråk alla gånger.

 

De fyra delarna (CD-skivorna) har var sitt tema och låtar från Jonis karriär som speglar det. Den första  heter The Birth of Rock ´n´roll Days. I låtarna känner vi spänningen på dansgolvet, tonårstiden med sin längtan efter livserfarenhet. Jonis fokus har varit två 15-åriga tjejer på femtiotalet.  

 

Andra CDn har rubriken The Light is Hard to Find. Här är tonen mörkare. Låtarna handlar om tillvarons baksidor, både i världen och politiken men framförallt i privatlivet och de egna funderingarna. Låtarna blir dock ljusare allteftersom.

 

Det övergår i tredje skivan med rubriken Love has Many Faces och låtarna speglar just det. Här finns den underbart vackra texten ”Love” och i ”A Strange Boy” läser jag strofen ”Love – the strongest poison and medicine of all”. Inte många samtida låtskrivare klarar sånt.

 

Sista skivan blir lite av en befrielse efter allvaret. If you want med I´ll be in the Bar heter den Här är låtvalet betydligt mer splittrat men kan väl sammanfattas i ”att nu struntar vi i det här eländet!”.

 

Låter det tungt? Jo, det är det. Joni Mitchel har aldrig gjort musik för den halvt ointresserade slölyssnaren. Den kräver engagemang liksom hennes ofta utsökta texter.

 

Självklart måste jag invända mot att inget av hennes tidiga produktion är med. Vi får inte Big Yellow taxi, som hade passat perfekt på andra CDn, eller den förbisedda Circle Game, också från Ladies of the Canyon. Both Sides now är med men i den sega orkesterversionen som kom år 2000. Det verkar som om Joni, nu 70 år, vill glömma sin egen ungdomsperiod. Istället blir det väl många, riktigt sega, jazzinfluerade låtar från senare tid.

 

Ändå måste man hylla det originella, men för Joni ändå så typiska, greppet med denna utgåva. Musiken avhöres lämpligen med studium av de medföljande texterna. De tål att läsas fler gånger.

 

Vill du höra lite Joni så passar det kanske bättre här att ta ett par av nämnda favoriter utanför boxen som jag nämner ovan. Varsågod!

 

https://www.youtube.com/watch?v=94bdMSCdw20

 

https://www.youtube.com/watch?v=Pbn6a0AFfnM

 

https://www.youtube.com/watch?v=V9VoLCO-d6U

 

Per