perolarssextiotal

Först av allt – ett Gott Nytt År från Per och mig. Hoppas att det nya året blir bra på alla sätt.

Att hoppas på att det blir musikaliskt bättre än det år som började för femtio år sedan är emellertid nog att hoppas för mycket, eftersom just 1965 – kanske – var det bästa året någonsin i detta hänseende. För att få detta påstående bekräftat bör man gå till källan och för oss var källan förstås New Musical Express publicerade topplistor. Tio i topp vara snarare återskenet från NME:s och Billboards listor. Det var inte lätt att få tag i dessa publikationer i dåtidens Göteborg, men en god vän och klasskamrat hade en hemlig butik (som han aldrig avslöjade) där dessa åtråvärda tidskrifter tillhandahölls och han delade generöst nog med sig om det senaste från popvärldens listor.

Årets fyra första listettor satte ribban för året. Samtliga fyra tillhör fortfarande mina absoluta favoriter. I detta inlägg ska jag stanna vid dessa fyra första.

Den första var Georgi Fames version av ”Yeh yeh ” ursprungligen inspelad som en rumba av Mongo Santamaria 1963 men som Fame och hans Blue Flames drog upp hastigheten på och förvandlade till en skumpande, gungande och minst sagt charmig poplåt av det snällare slaget. Såhär låter original och kopia:

https://www.youtube.com/watch?v=vWF8UOhLgdk

https://www.youtube.com/watch?v=RdrdN1PFa-U

Den andra listettan blev ”Go now” med Moody Blues. Inte heller den ett original vilket fortfarande var vanligt inom brittpopen. Moody blues var något av ett one-hit-wonder med denna som sin första och enda listetta. Gruppen tillhörde genren jazzpop där man bland andra hade sällskap med exempelvis The Zombies. Påverkan av cool jazz var tydlig. Låten har blivit odödlig vilket bevisas exempelvis att jag på mitt första besök i London kunde lyssna på den på puben Shakespeares head inte långt från Carnaby street och när jag för ett par år sedan var där igen fanns den fortfarande med i juke-boxen. Är inte det ett tecken på att det är en klassiker ska jag äta upp min skivspelare!    

https://www.youtube.com/watch?v=prlWGe2EHro

https://www.youtube.com/watch?v=sUFFRd27YDw

Den tredje listettan hos NME 1965 är ”You´ve lost that loving feeling” med Righteous brothers och här rör det sig om ett original av Barry Mann, Phil Spector och Cynthia Weil. Första amerikanska bidraget alltså.  ”Blue eyed soul” kallades den genre där vita artister sjöng bluesinriktat material. Och få var väl så väl lämpade för detta som de rättfärdiga bröderna (som inte var bröder). Här rör det sig om klassisk soul med dragning till gospeln men som – förstås – också fått sin prägel av Spectors ljudvägg. Och medge att det blir en mäktig blandning som står sig än idag.

https://www.youtube.com/watch?v=0jlKcpE3j-U

Fjärde och sist ut av de fyra första är Kinks. Redan etablerade efter sitt genombrott året innan och här återanvänder det på ett förtjänstfullt sätt riffen från ”You really got me”. Om detta ska jag inte säga mer, möjligen ett ord till alla amatörgitarrister. Det ser ju verkligen inte så svårt ut att spela riffet när Dave gör det. Men försök att göra det och samtidigt sjunga texten! Det är ett mandomsprov! Detta bygger på egna försök och notera att Ray gör det enkelt för sig…

https://www.youtube.com/watch?v=F4DV-5d6a5g

För att ytterligare stärka min tes om att detta – kanske – är det bästa popåret ska jag ge några ytterligare listettor i NME från detta år:

”The last time”, ”Satisfaction” och ”Get off of my cloud” Rolling stones

 ”For your love” The Yardbirds

”Ticket to ride”, ”Help” och ”Day tripper/We can work it out” The Beatles

”I´m alive” The Hollies

”Mr tambourine man” The Byrds

”I got you, babe” Sonny and Cher

Sug på den, 2015!

Lars