Ljuvliga stämmor
The Association, minns du dom? Klart du gör, men nog var det bra länge du tänkte på dom eller hörde någon av deras låtar. Medge.
Det finns några, tänker man efter är det ganska många, namn bland sextiotalets artister och grupper som har hamnat lite i skuggan av de större och klassikerförklarade samtida. Många av dom är värda att lyfta fram och detta inlägg handlar om den hela sex man starka konstellation som bildades i Los Angeles i början av 1965. De sex var de som återstod när den 13 (!) man starka ensemblen The Men – som enligt Wikopedia var först med att kallas folk-rockgrupp – upplöstes.
The Association var en del av sextiotalets folkrock. De fanns där bland namn som Mamas & Papas och Lovin Spoonful. Hösten 1965 skivdebuterade gruppen med en version av Dylans One Too Many Mornings som var OK men inte mycket mer. Våren därpå kom dock genombrottet med en sjunde plats på listan och den utsökta Along Comes Mary
https://www.youtube.com/watch?v=BD7SvXmjf3U
Läckert gitarrsound men det var rösterna som man direkt fastnade för. Stämmorna. Det kom att bli mycket mer av stämmor på nästa singel, en USA-etta som vi hört alldeles för lite av sedan dess.
https://www.youtube.com/watch?v=E55Ak8WCB1Q
Cherish är en sådan där låt man på direkten gärna hör en gång till. Handen på hjärtat: Inte har väl popmusik låtit så omedelbart ljuvlig efter 60-talet? I jakten på den korrekta, överväldigande produktionen som vi hört sedan dess missades något som 60-talsmusiken hade, tycker jag.
Samtidigt kom gruppens LP-debut. Omslaget ser ni överst. Där fanns mer av snygga stämmor och man kunde bara imponeras av det faktum att fyra av de sex var inblandade i komponerandet. Det var alltså egenhändigt skrivna låtar de gjorde så snyggt.
Sedan blev det lite hackigt med framgångarna. En av de låtar som kanske var lite väl snygg och elegant för att passa på listorna då var den här
https://www.youtube.com/watch?v=noGHvxUtIy0
Ja, ni läste rubriken först längt upp, "ljuvliga stämmor". No Fair at All är en sådan där överljuvlig låt som man bara försvinner långt in i. Och sedan lyssnar på en gång till.
1967 inledde gruppen Monterey-festivalen och den sommaren toppade man listorna igen med Windy
https://www.youtube.com/watch?v=bPYT9Vyu62A
Sista större hiten, en andra plats, kom hösten 1967. Nu minns många svenskar den låten kanske bättre med Björn Skifs, som ju lyckades komma sjua med den på samma USAlista sju år senare, men det är ju så här den ska låta
https://www.youtube.com/watch?v=munErg-ykYU
Därefter gick de inte så bra för gruppen som fortsatte att kämpa på med medlemsbyten. Den existerar faktiskt fortfarande men att här forska vidare i deras produktion efter sextiotalet känns inte meningsfullt. Sanningen är den att de lyckades faktiskt göra många riktigt bleka singlar och det var egentligen bara den första LPn som var riktigt vass. Men deras toppar – och det finns fler bra låtar än de fem jag länkat till här – tillhör det ljuvligaste min skivsamling har, det anser jag bestämt.
Per
Jag fick tag i en dubbel-cd av samlingskaraktär med gruppen för ett par år sedan. Jag kan som Per notera att raset i kvalitén för pinsam efter 1967.
Hej, tror att vi lyssnat på samma skiva!
Vi har tyvärr alla ett "bäst före"-datum, även om inte vare sig skaparna eller läsarna av denna blogg ännu drabbats personligen. Verkligheten har dock hunnit ikapp - och kört om - The Association. Men tänk ändå om vi alla kunde lämna ett liknande arv efter oss ...
Det är nånting jag gillar med gruppen som jag i och för sig upptäckte långt senare än på sextiotalet. Det är något genuint "folk" i det dom gör. Problemet var och är väl att så många andra hade det så mycket mer och bättre.
