perolarssextiotal

När det på allvar gick utför med Brian gick det fort. En kombination av scenskräck (säger Mick) och ett övermått av droger i kombination med en paranoid personlighet (säger alla) tog gadden ur honom och han förlorade sitt inflytande i gruppen och fasade långsamt ut sig själv ur densamma.

Här är det emellertid som det var från början. Brian lysande på slide medan Keith harvar med kompgitarren. Snart skulle emellertid rollerna vara ombytta när Brian slutade med sologitarren och backade ner till komp. Arret sägs också Brian stå för och det är långt ifrån Beatles snälla version och starkt inspirerad av Elmore James spel.    

https://www.youtube.com/watch?v=79shF21lY4I

Det var under Rolling Stones andra USA-turné som hans problem blev allt tydligare för omgivningen. Han kunde försvinna från turnén utan att någon visste vart han tagit vägen, och hans humörsvängningar fick närmast bisarra proportioner. Sommaren 1964 fotograferade Nick Wright stenarna för deras första album och blev vän med Brian som då och då drog sig undan hos Nick, ofta gömmande sig för arga pappor vars döttrar han förfört och inte sällan gjort med barn. Där gjorde han ett par halvhjärtade självmordsförsök genom att rispa sig över handleden med en kniv och genom att kasta sig ut genom ett fönster på nedre (!) botten.

1967 var han så slut både kroppsligen och mentalt vilket inte minst bevisas av hans utseende i filmen i samband lanseringen av ”We love you”.

https://www.youtube.com/watch?v=pfUZDzEN_I0

1968 var han en skugga av sitt gamla jag. Han deltog inte ens i alla skivinspelningar, han bara uteblev. De gånger det glimtade till var utanför Rolling Stones. Han spelade med på Jimi Hendrix version av ”All along the watchtower” och altsax på Beatles ”You know my name”. Droppen för Mick och Keith var svårigheterna med att turnera i USA på grund av Brians narkotikadomar. Han åkte ur gruppen och drog sig tillbaka till A A Milnes (Nalle Puh-författaren) gamla hus som han köpt. Han startade ett större renoveringsprojekt men omgav sig inte med professionella utan unga män som fungerat som chaufförer, bärare och liknande från Stones-tiden. Han blev fruktansvärt utnyttjad och blåst av detta patrask, medan han själv seglade omkring i huset hög som en uggla.

Och till slut hände det oundvikliga. Två dagar före Rolling Stones gratiskonsert i Hyde Park den femte juli 1969. Han hittades flytande i sin swimmingpool fylld med så många kemikalier och alkohol att man – som någon formulerade det – kunde öppna apotek på liket.

Det spekuleras fortfarande om omständigheterna kring dödsfallet från självmord och mord till vanlig fylleolycka. Helt utrett blev det väl inte heller.

Inte mer än tjugosju år blev han, liksom så många generationskamrater i branschen. En komplicerad man tvivelsutan men likafullt en ikon i Brittisk sextiotalspop. Och därmed en självklar plats i vår blogg.

The end.

 https://www.youtube.com/watch?v=g3mYpFKztk4

Lars