perolarssextiotal

Jag är medlem i en grupp på FB som heter Vi som gillar 50- och 60-talsmusik. En förnämlig grupp som jag starkt rekommenderar till den musikaliskt mogne. För en tid tog sig en av medlemmarna sig för att lägga upp en rad covers på Beatles musik. Jag måste genast säga – som säkert må håller med om – att det är extremt svårt att göra bra covers på dem. De var så genomproducerade att det är svårt att tillföra något berikande och varje försök jämförs omedelbart med originalet och förlorar med 100 mot 0. Min inställning till Beatles-covers är, som framgår, ambivalent. Men ändå scrollade jag inte förbi varje inlägg utan lyssnade in några stycken. Och letade lite själv. I mångt och mycket fick jag min tveksamma inställning bekräftad, men är efter att ha lyssnat på sisådär 50 låtar lite mer nyanserad. Det mesta tål inte jämförelse med originalet, men några enstaka lyckas ge tolkningen en egen prägel och lyckas göra låten till ”sin” i någon mening. Jag tänkte ge några exempel på både det förstnämnda och den sistnämnda.

Min första låt är ett riktigt praktfiasko. David Bowie hade jag ändå hoppats på som tolkare av en av Beatles vackraste låtar. Istället för att närma sig den respektfullt och lägga till lite Bowie-feeling så skriker han nästan sönder den med ett kallt eko utan att lägga till något eget. En inte så liten besvikelse i min värld. Hand upp den som inte håller med.

https://www.youtube.com/watch?v=cgvTDCiX6Vw

Mycket bättre lyckas Booker T & MG:s med sitt djärva grepp att göra om kända Lady madonna till en instrumentallåt med ett guppande sound som nästan för tankarna till en mjuk Doo Wop. Orgeln lägger en mjuk melodisk matta på vilken både solo- och kompgitarr skuttar och hoppar lekfullt. Det tog ett tag men den är rätt cool.

 https://www.youtube.com/watch?v=6iIWOgWnAws

Brothers Four trycker oss ner i diket igen. Men låten förtjänas att lyssnas till eftersom den så väl demonstrerar hur skicklig Paul är med att balansera på slak lina mellan mjuk och känslosam ballad och pekoral. Här hör man hur oerhört lätt det är att trampa fel med Pauls softare ballader. Han blev ytterst sällan smörig och inställsam. Men här har vi ett exempel på hur illa det kan gå.  

https://www.youtube.com/watch?v=lAeHMacoKJ4

Bättre lyckas då James Brown. Hans självsäkra sätt att ta sig an Georges pärla och förvandla den till svart soul gör att man inte tvingas in i omedelbara jämförelser med originalet. Han snor låten och gör den till sin egen. Så ska det nog göras. Här kan jag tillägga att ”Yesterday” är den låt som det finns flest covers på av Beatles musik, men ”Something” är god tvåa.

https://www.youtube.com/watch?v=4u0OwmlNfF4

Ett annat sätt att ta sig an den odödliga musiken är att lämna covern för pastischen. Vem kan inte annat än älska de billiga tricksens frejdiga och av hårdrock influerade tolkning av ”Sgt Pepper”? Här växlar man upp låten en växel och gör nästan en George Martin genom att öka takten och få en ny och aggressivare ton och tendens. Efteråt följer ”A day in life” som inte alls ges samma personlighet men är en skicklig cover om man menar nära originalet. Åtminstone ganska. Och det är beröm med en så svår låt.

https://www.youtube.com/watch?v=jzb6OEFB3Fw&list=PLB0xGdhVdMlYMNxuPhPNKdZ1HFwr3U_rz

Slutligen en tolkning som man kanske kan gissa George skulle ha gillat. Paul borde väl veta? Han tar respektfullt det varma och mjuka i låten och leker fram samma känsla fast på ett lite mer distanserat och lustfyllt sätt och får god hjälp i detta av en annan vän till George som lirar sologitarr som om George återuppstått. Han var ju också ”spökspelare” åt George då och då. Både lättsam och smärtsamt att höra från Concert for George.

https://www.youtube.com/watch?v=S7_MsY2IJz4

Slutligen vill jag lyfta fram pastischen. The Rutles skapades som en typ av tecknad serie baserad på Beatles musik. Filmen om dem var väl en smula rolig och präglades av en humor inte så långt ifrån Monty Pythons. Det var kanske också välförtjänt att den fick framgång och de har i vissa grupper nått ren kultstatus. Dock inte hos mig. Beatles medlemmar hade var och en så särpräglade karaktärer som de för showens skull drog in absurdum att de nära nog blev pastischer på sig själva. Rutles blir som att göra en tecknad skruvad serie på en annan tecknad och skruvad serie. Dessutom var originalen roligare än kopiorna. Men ändå:  

https://www.youtube.com/watch?v=amiBTezWKqQ

Lars